Etikettarkiv: Sociala medier

Att bryta ny mark– innan krisen kommer.

Hur gör man för att introducera sociala medier i en organisation som av tradition inte använt sig av det som kommunikationskanal? Varför är det så viktigt att skapa riktlinjer för sociala medier? Och var har du egentligen din krismanual när Den Stora Händelsen dyker upp?

Jag blev tillfrågad av SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – om jag ville hålla en föreläsning inför stora delar av landets kommunikatörer för ett tag sedan. Temat var kriskommunikation och därtill sociala medier.

Det är intressant att bryta ny mark. Det tar tid, kräver övertygelse och energi samt ett stort mått av tålamod. Men det går. I stora drag handlar det om att sätta målet tydligt, ha visioner samt förmedla dem – och se till att leverera! Som vanligt: kommunikation  = relation!

I min föreläsning valde jag först att dyka ned i  själva implementeringen av sociala medier på arbetsplatsen. Jag berättade om processen och vikten av att arbeta fram tydliga riktlinjer – innan krisen kommer. För att exemplifiera återgav jag en skarp krishändelse då strukturer och riktlinjer prövades och höll. Det är viktigt att gå ”hands on” för att åhörarna ska förstå och kunna använda sig av lärdomarna.

Är du också nyfiken på det här? Du är välkommen att höra av dig!

Personlig – men inte privat

Plötsligt får jag för mig att det syns i realtidsflödet vilket tv-program jag tittar på just nu. I ett ögonblick snuddar tanken vid att all min aktivitet på nätet automatiskt och direkt postas ut till mina 378 följare. Jag börjar fundera över vilka bilder jag har i mobilen och vem som ser dem just nu.

Jag blir superstressad.

Inte för att jag tittar på otillbörlig tv, surfar runt på extremt pinsamma sidor eller har skumma bilder i min mobil. Inte för att jag har blivit helt paranoid.

Utan helt enkelt för att jag förstår att min digitala närvaro påverkar mig på ett sätt som jag inte gillar. Just för att det känns som om ovanstående bara är en konsekvens och variant av dagens möjligheter.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att nätverka, är uppkopplad och aktiv på nätet i stort sett hela min vakna tid, och postar ut min status till alla utan åtskillnad. Det är roligt, det är berikande och det har gett mig många nya vänner som jag har roligt tillsammans med.

Men. Någonstans på vägen känner jag att det tar stopp. När vännerna vill följa mig på Instagram och jag känner hur kreativiteten totalt blockeras vad gäller fotografering. När jag hamnar i någon slags skrivkramp och inte bloggar på flera veckor. När en kopierad låttext av misstag och på skoj smyger sig ut via Spotify och sedan inte går att få bort från mitt flöde, utan lagras i cacheminnet ända tills jag tar bort applikationen helt och hållet från Facebook. Då är det inte enbart kul längre.

Jag vill gärna sträva efter att vara 360 grader i det jag gör. Att det finns en autenticitet och ett avslappnat förhållningssätt till att våga leva fullt ut och stå för det. Men samtidigt vårda det personliga varumärket och medvetet styra vad som sänds ut i mitt namn.

Det är då jag inser att det måste finnas en privat sfär och det blir tydligt på vilka områden jag vill vara just privat. För att behålla skaparlusten och kreativiteten. För att behålla min integritet och mitt lugn. För att kunna sova gott om natten.

Jag vill själv styra flödet av ord, bilder och berättelser. Absolut vara personlig – men inte privat. Vill hitta tillbaka till kärnan och glädjen i kommunikationen.

Som vanligt kan det tänkas att detta är ett utslag av den brytningstid vi lever i. Eller så kommer känslan att bestå. Det får tiden utvisa.

Farligt farligt – eller härligt härligt?

”Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för.” Jaha, nu blossar debatten upp igen om vad sociala medier gör med oss människor. På DN går man så långt som att man rubricerar det som att Facebook sprider olycka

Jag undrar lite stilla vilken typ av faror vi jämför med i tillvaron egentligen. Är det farligt att ta en skvallrig fika med kollegorna? Innebär afterworken med lite mingel en stor risk för oss? Hur ser vi på telefonsamtal mellan goda vänner, hamnar det i riskzonen? Och hur farligt är det egentligen att läsa nyheter? För att inte tala om att mejla?

Jamen, det är ju en helt annan sak, kanske du invänder nu. Fast är det det? Jag vill hävda att det är ungefär samma fenomen. Människor vill kommunicera med andra människor. Just nu råkar de vilja göra det genom kanalen Facebook.

Att jämföra oss med andra har vi gjort genom alla tider, det är inte något nytt. Att vi blir olyckliga av det är inte heller särskilt överraskande. Det är när man förklarar statusraderna på Facebook som roten till det onda som jag tycker man gör en tankevurpa. Det som sker i ”verkligheten” sker också på nätet. Verklighet förresten, jag åtskiljer inte så gärna var den börjar och slutar, så när kommer vi sluta prata om IRL? Har vi redan tunnat ut begreppet?

Men kanske är det så att vi efter denna förhållandevis korta tid som de sociala medierna har funnits fortfarande brottas med bristande förståelse kring vad som händer med de mellanmänskliga kommunikationssätt som helt plötsligt befinner sig i en ny kontext. Kanske är det inte bra att ta för givet att gemene man verkligen inser hur sociala medier påverkar oss, när så inte är fallet.

Jag vet inte om DN tänker att det är dessa personers ärenden man nu går i ytterligare en artikelserie. För var finns tidningsspalterna om hur positivt det är med Facebook? Hur vi fördjupar relationer, ökar kommunikationen och stimulerar våra tankevindlar. Men det är klart, det hade ju inte känts lika tillspetsat och… farligt.

Krishantera sociala medier

Totalförsvarets forskningsinstitut slår fast att det vid krisövningar är viktigt att öva de sociala medierna:

– De flesta organisationer har en policy. Men det räcker inte, man behöver aktivt tänka igenom hur man jobbar med sociala medier. Ett problem är att många inte använder medierna till vardags, för det är genom vardagsträning som man förstår hur de fungerar.

– Där tvingas man diskutera hur man ska krishantera sociala medier. En viktig sak att inse är att en informatör inte kan bära hela ansvaret, sociala medier är personliga medier där man vill veta vem man pratar med. Därför är det exempelvis viktigt att man bestämmer vem som har mandat att säga vad.

Kunde nästan inte sagt det bättre själv. Tack FOI.

Läs hela texten

Timeline – ditt sociala berättande

Här tipsar jag om hur du kommer igång med Timeline – din alldeles egen och därtill skräddarsydda tidslinje på Facebook. Vi går från enbart socialt delande till ett slags socialt berättande. Först av allt kan man konstatera att du nu kan göra din FB-profil ännu mer personlig, till exempel genom att addera äldre bilder samt händelser och kommentera dem. Du styr själva din profil genom att kunna redigera dåtid och nutid. Du kan enkelt backa i tiden och kika på vad du gjorde förra julen, vilka som gratulerade dig på födelsedagen för två år sen och även minnas den fina semestern i juli. Gamla statusuppdateringar kan vara betydligt mer intressanta än vad du först kanske tror…

Mark Zuckerberg, Facebooks grundare, låter användaren visa sitt livs historia på en enda sida. Tanken med Timeline är att du ska kunna visa vem du är, vad du gör och vad du gjort. Visst vill vi väl sudda ut gränserna mellan olika sociala medieformer och genom en smältdegel skapa berättelsen om oss själva – the timeline? No worries, det här är socialt, kul, enkelt och upplevelsebaserat!

Du kan visa kartor på var du befunnit dig och checkat in, du kan enkelt dela musik om du har kopplat Spotify till din Facebook. Du gör förstås en fin toppbild som presenterar vem du är rent visuellt. Och du är redan en del av förändringarna genom att du nu ser tickern och dessutom styr över dina egna och andras prenumerationer på inlägg. Med mera.

För att bringa klarhet i vilka förändringarna är, hur de ser ut och hur du kan hantera dem så tycker jag det bästa sättet faktiskt är att titta på vad Mark har att säga själv. Här är mitt inlägg från september då nyheten släpptes. Det är väl investerade 100 minuter av ditt liv. Och ganska trevliga, om än på ett amerikanskt sätt 🙂

Här är steg för steg-guide till hur du skaffar timeline.

Så här skriver Facebook själva om timeline.

Och här finns fler komigång-tips.

Apple – en kärlekshistoria

Apple har alltid varit det givna alternativet för mig. Det har inte funnits något annat, inte sedan jag i sena tonåren väl förstod att det fanns två olika datorvärldar: den som stavades pc och den som gick under namnet Mac. Mina tidiga erfarenheter av datorer var av pc-slag och det var koder, gröna flimrande bokstavskombinationer parallellt med den läskiga känslan av att råka formatera hårddisken – något som dataläraren ofta skrämde oss med.

Min första mac såg ut som en liten holk! Holken stod på mitt skrivbord på den lokala tidningsredaktionen där jag jobbade som skrivande journalist. Jag tyckte den var fantastisk! När jag ser den idag så fylls jag av nostalgi och tacksamhet, för den var den första förälskelsen i en lång rad av Apple-produkter.

 

Genom åren har så ett antal mac-datorer passerat genom mitt liv, både privat och på arbetsplatsen. I skrivande stund är såväl arbetsdatorn som den privata en MacBook Pro – absolut en favorit. Tänk vilken utveckling.

Vi skriver 2011 och vårt dagliga liv har fyllts av fantastiska kommunikationsmöjligheter via Apple. Och precis som för tjugo år sedan är jag lika fascinerad av alla fina, smarta, underbara produkter. För den som inte är frälst är det svårt att förklarande sätta fingret på vad det är som gör dem så outstanding. Att de har vacker form, härliga färger och liksom ”känns bra” är ju självklart för alla. Men jag ska göra ett försök. Väldigt tidigt upplevde jag en exklusivitet, en ”vi är inte så många som har dem, men snacka om att vi verkligen har förstått det unika”. Bland oss så kallade early adopters, som tidigt tar till sig nyheter, spred sig en känsla av gemenskap. Vi var verkligen i minoritet och blev alltid lätt hånade av framförallt pc-teknikerna på arbetsplatsen.

Idag har den känslan minskat något i takt med allt fler användare. Ibland blir till och med teknikerna omvända tror jag… Men det gläder mig, för det betyder ju att vi är på rätt väg, att fler får uppleva det fantastiska.

För att ge dig en bild av upplevelsen så brukar jag använda följande metafor:
Föreställ dig att du kör nedcabbat, med vinden fladdrande i håret, i en turkos sportbil längs Highway One i Kalifornien. Den som varit med om det vet att det är en oslagbar upplevelse. Så känner jag inför min mac-dator.

Jag är ganska säker på att det var en väg som Steve Jobs körde många gånger under sitt liv. I verkligheten och rent symboliskt. Nu finns han inte med oss längre och det känns så konstigt. Så sorgligt. Jag blir berörd.

Tack Steve Jobs för allt du gav oss.

 

 

När Mark säger det låter allt så enkelt

f8live on livestream.com. Broadcast Live Free

Just nu cirkulerar många rykten på Facebook om hur man ska ändra inställningar i sin profil för att undkomma alla förändringar som skett den senaste tiden. Man vill ha bort tickern i högerspalten, undvika Spotifyuppdateringar i tid och otid, samt skydda sig från oroshärdar som kan outa ens skelett i garderoben. Ungefär. Vill du också veta hur det fungerar – egentligen?

Färre statusuppdateringar behandlar tyvärr de fascinerande nyheter som levererades vid F8 i San Francisco under  veckan som gick. Mark Zuckerberg, killen som startade Facebook, har rört till det igen för så många människor jorden över. Enligt min mening har han berört snarare än förstört något.

För att bringa klarhet i vilka förändringarna är, hur de ser ut och hur du kan hantera dem så tycker jag det bästa sättet faktiskt är att titta på vad Mark har att säga själv. Det är väl investerade 100 minuter av ditt liv. Så slipper du i fortsättningen fundera över alla rykten i ditt flöde. Och när han säger det så låter det så enkelt, så självklart. Visserligen en smula amerikanskt (okej då: extremt mycket the american way) men ändå. Visst vill vi väl sudda ut gränserna mellan olika sociala medieformer och genom en smältdegel skapa berättelsen om oss själva – the timeline? No worries, det här är socialt, kul, enkelt och upplevelsebaserat! Nä, jag raljerar faktiskt inte även om du kanske misstänker det en smula.

För när Mark beskriver och demonstrerar framtidens Facebook så faller bitarna på plats, så självklart och så uppenbart. Jag vill så gärna kasta det lilla uns av tvivel överbord  som finns där i bakhuvudet och bara släppa loss min egen timeline. Utan betänkligheter på att allt jag skriver på nätet ger ett digitalt avtryck, utan oro för att någon ska utnyttja mina foton på fel sätt, utan rädsla för att jag blivit helt uppslukad av något universellt större än jag begriper.

Men kanske är det verkligen så att sharing is caring och att vi ska tänka ordet ”fearlessness”?

Jag har en tavla ovanför mitt skrivbord på jobbet där baseball-legendaren Babe Ruth citeras: ”Never let the fear of striking out get in your way”. Ledord i vardagen, men vågar vi tillämpa dem fullt ut när det kommer till sociala medier?

360 grader mingelparty

Först tänkte jag att det var väntat. Sedan tänkte jag att det var väldigt bra. Och till sist så tänkte jag njaaee… jag vill nog inte dela in alla mina kontakter i olika listor. Nämen, varför inte? undrar förstås vän av ordning och reda. Blir det inte bara för mycket att ha allt i en enda villervalla; vattenläcka i kommunen, någon har varit på whiskeyprovning, en annan klagar på SJ igen, den tredje plockar svamp, brandstationen har öppet hus och soctanten på nätet, ja hon finns också där i flödet?

Nyheter på Facebook igen. Man har tagit efter konkurrenten Google+ och infört möjligheten till egna, skräddarsydda listor. Dessutom har man lagt till möjligheten att prenumerera på flödena från sådana personer man är intresserad av, och det som de delar med sig av publikt till ”alla”.

Okej. Redan första dagen försökte några vänner av ren välvilja placera mig på listorna för två olika arbetsplatser där jag inte jobbar. Det var fint tänkt, men jag är så nöjd på räddningstjänsten så ni anar inte. Därefter började jag fundera kring hur det skulle bli om jag bara placerade alla mina närmaste vänner i en lista, mina arbetskamrater i en lista och sedan alla övriga nätverkskontakter i en tredje. Jo, det skulle innebära att jag missar hela det fantastiska flödet som fungerar liksom ett enda mysigt mingelparty i tillvaron. Då skulle det bli som på de där festerna man har gått på där samma människor år ut och år in sitter och pratar om samma saker igen och igen. Själv tänker jag alltid att det är riktigt gott att ha en fest där man slänger in några nya kort i leken. Oväntade konstellationer uppstår, nya samtal tar sats och helt plötsligt är det liksom… lite spännande?

Jag vill få den kreativa input som det innebär att ha alla dessa kontakter i en och samma kontext. Här väcks idéer, här delas artiklar och här förlorar jag mig i nya områden som jag aldrig skulle fått inblick i annars. Visst kan man tillämpa samma taktik att scanna av flödena i olika listor. Men jag tror att man blir lite bekväm, lite sållande i sin approach och kanske inte alltid kikar i till exempel just den där listan med ytliga bekanta. Och i samma ögonblick går (kanske) något intressant bort.

Att prenumerera, på samma sätt som man gör på Twitter, det är väl däremot en genial idé. Vi får väl se hur det faller ut. Fast fortfarande tycker jag att det verkar ganska trixigt att köra en massa olika statusuppdateringar lämpat för den och den och så absolut inte den – och rätt vad det är så blir det bara en knapptryckning fel och så hamnar man fel så det stänker om det. Nej, jag kör samma uppdateringar till alla och så får du väl kalla det för transparens, självkänsla eller dum urskiljningslöshet. Vad vet jag. För mig känns det enklare, ärligare och på något sätt mer autentiskt. För då behöver jag inte fundera över vad jag har sagt eller inte sagt till vem och i vilken situation. This is it. Take it or leave it.

Och visst, chefen får i och med detta veta att jag både dansar zumba och dricker rosé, liksom landshövdingen får läsa om mina morgonpromenader på lördagarna. Men det kan jag väl unna dem? För jag berättar ju en hel del annat seriöst om mig själv också mellan varven, vill jag inbilla mig iallafall? Fast det brukar inte generera flest gilla-tryckningar…

Men det blir ett helt annat blogginlägg 🙂

Andra tankar om resan på Facebook om hur man där förhåller sig till varandra och varför det blir så spännande


SMIOS 2011 – Alla är kommunikatörer

Förra veckan har tillbringats i Stockholm på konferens om Sociala Medier i Offentlig Sektor – SMIOS. Låter det torrt med offentlig sektor tycker du? Då kan jag lova dig att du hade blivit överraskad av det startfält som presenterades. Med risk för att utveckla inflation kring begreppet transparens så är detta ord väldigt användbart för nedanstående exempel.

SMIOS handlade om hur offentliga förvaltningar kan dra nytta av sociala medier för att öka sin transparens och kommunikation med medborgare och medarbetare. Ett gott exempel på detta visade Skellefteå kommun upp när de i sin dragning presenterade hur de jobbar med kundservice i sitt kontaktcenter. Dessutom tycker jag att deras policy för sociala medier visar en tydlighet och öppenhet för var de finns, i vilken roll och på vilket sätt man förväntar sig att kanalerna används. Bra riktlinjer att ta efter med andra ord. Inte minst länklistan man hänvisar till exemplifierar hur viktigt det är att ha på fötterna rent juridiskt och ha tänk efter före.

Just detta betonades även av Cecilia Magnusson Sjöberg, professor i rättsinformatik vid Stockholms universitet: uppdatera dig på aktuell rättspraxis och juridiken kring sociala medier.

Borås stad och Karlstad kommun (som jag tidigare skrivit om) presenterade bra verktyg för omvärldsbevakning och kriskommunikation, samt hur man blir kung på Facebook. Inspirerande!

Kommunchef Mattias Jansson berättade om sin roll som bloggande kommunchef i Katrineholms kommun. Snacka om att vara kommunikativ och transparent i sin vardag! Inte oväntat fick Mattias ta emot SMIOS Awards. Grattis!

Rikspolisstyrelsen presenterade på ett föredömligt sätt hur man inom polisen nu använder de sociala medierna som arenor för god kommunikation. Hoppas att det utvecklar sig till alla Sveriges län så småningom.

Arbetsförmedlingen och Landstinget (Vårdguiden) visade tydligt på att man även inom dessa verksamheter drar stor nytta av de sociala medierna för att bygga relationer och ökat förtroende.

Riksantikvarieämbetet levererade en tydligt humoristisk och up to date presentation som verkligen höjde mitt intresse för deras jobb med att låta gammalt möta nytt, om man säger så.

Utrikesdepartementet kopplade direkt taget om oss som publik genom att åskådliggöra hur man höjer förtroendet för en verksamhet som inte sällan granskas vid större omvärldshändelser. Deras blogg är ett verktyg för att nå ut på ett informellt och kommunikativt sätt kring frågor som rör utrikespolitik. Spännande!

Pedagog Stockholm torde vara en inspirationskälla för många kommuner om hur man med rätt redskap kan göra lärartjänster attraktiva och eleverna nyfikna på vidare lärande.

Och så Joakim Jardenberg. Omskakande, många luftgropar och hög hastighet! Precis som en jäkligt bra föreläsning ska vara… Måste upplevas för att förstås. Men summerar jag det som jag tror att åhörarna landar i så är det: vi är alla en del av helheten, till vilken vi bidrar var och en genom vår närvaro i alla sociala interaktiva medier. Förr var en del informatörer – nu är alla kommunikatörer… I begynnelsen var det digitala medier, därefter sociala medier. Nu är vi på något sätt ”beyond” det tillståndet. Förbi, på väg, ut i någon annan slags kontext. Vad gör vi nu? Spännande att se hur nästa års konferens kommer ta sitt avstamp in i det, när många av oss redan passerat GÅ.

Inramningen av konferensen leddes av moderator Erik Sellström som med underfundig briljans guidade oss igenom de två dagarna. Tack Erik för att du föreslog att jag skulle åka med!

Underbart också att vara på en konferens där det är mer normalt än underligt att ha datorn igång i knät, de socialt nätverkande kanalerna öppna för att facebooka, twittra och kolla in presentatörernas sajter medan de står på scenen.

Med mig hem till Växjö tar jag känslan av att vara på rätt väg i verksamheten där jag jobbar. Bekräftelse på styrkan i att satsa relationsstrategiskt och proaktivt. Och på det mer personliga planet en sprudlande glädje över att äntligen vara i mitt rätta element, på rätt plats, vid rätt tidpunkt bland alla dessa öppenhjärtiga människor som delar med sig av sina erfarenheter och lärdomar!

 

 

Dumpad på FB – för en middag

I veckan som gått har jag blivit dumpad av en Facebook-vän. Eftersom det var första gången det hände och det skedde med en synnerligen intressant motivering förtjänar det ett blogginlägg! För utifrån vilka preferenser väljer vi egentligen att nätverka socialt med andra människor? Enkelt översatt: med vem är du vän på Facebook, och varför?

Jag är av åsikten och tanken att de sociala medierna är något fantastiskt som drabbat mänskligheten. Vi pratar lite, nätverkar professionellt eller privat, och utbyter tankar. Vi delar varandras vardag i form av korta berättelser och bilder. Vi möts som människor.

I ett tidigare blogginlägg har jag beskrivit min Facebookresa som en ganska trevande start, som sedermera utvecklades till en naturlig och aningens beroendeframkallande del i vardagen. Här umgås jag med vänner sen studietiden, gamla elever och lärarkollegor, de nära vännerna, nya arbetskamraterna, chefer och så ett antal personer som jag egentligen inte känner. Inte om vi ska definiera ”känner” som att vi umgås i den så kallade verkligheten. Det kan vara personer som på ett givet sätt kommit in i mitt nätverk utifrån sin yrkesroll eller sina fritidsintressen. Eller från någon annan spännande horisont.

För så tänker jag att de sociala medierna i den bästa av världar fungerar, eller? Vi länkas samman på ett omärkligt sätt och rätt vad det är träffar vi på varandra i något sammanhang. Då är det sociala smörjmedlet redan fixat och vips sitter vi ute och äter en trevlig middag på kvällen efter en konferens.

Eller så äter man inte middag alls tillsammans. För det var precis den anledningen som min nu före detta FB-vän angav som skäl till varför jag blev bortplockad. (Jag vet inte egentligen vilken etikett som gäller om man ska plocka bort folk man inte vill ha i sitt flöde – själv trodde jag liksom bara att man gjorde det, och så var det bra med det?) Hur som helst. Före detta vännen skriver om en policy att bara vara vän med dem som det känns aktuellt att äta middag med! Och att det nu inte verkar finnas någon möjlighet för oss att träffas på länge – vilket alltså ledde till kontentan att det inte var någon idé att fortsätta dela varandras vardag den här vägen.

Till saken hör att det är ett avstånd på väääldigt många mil mellan våra bostadsorter, varför jag håller för sannolikt att det snarare skulle varit helt otroligt om vi kunde träffats över en bit mat. Nej, det här var helt enkelt en trevlig person som jag lärt känna via nätet och dessutom uppskattade att ha i mitt nätverk.

Så, jag blir dels lite full i skratt, dels en aning ställd inför denna motivering. Förstår ju att det är en omskrivning som lindats in. Men nu lär vi ju sannerligen aldrig äta middag tillsammans om vi inte ses och hörs på FB? Vilket är väldigt synd.  Och så tänker jag att det här var intressant. Det här berättar något om hur vi väljer att använda de sociala medierna och hur vi själva skapar våra egna regler, policys och ramar för vår interaktion med andra människor. Jag blir nyfiken på det här ställningstagandet, eftersom det ligger så långt ifrån hur jag ser på sociala medier? Om jag bara skulle ha människor i mitt flöde som jag ”äter middag tillsammans med”, läs umgås med regelbundet IRL, så skulle det inte vara så värst bra tryck i kommunikationen på Facebook.

Men kanske är detta också ett uttryck för att en del backar tillbaka? Går in i någon slags cocooning på nätet? Skapar vår lilla bubbla av trygga, kända kontakter. Och det kanske är rätt för de personerna att vilja göra så. En del vänder FB ryggen helt och hållet.

Känns lite som ett Vänner-avsnitt: citat ”det är inte dig det är fel på, det är mig”. Typ. Men ändå sjysst att formulera (hitta på?!) en orsak till varför man dumpar någon. Det är ärligt! Känns nog bättre så. Men det hade varit okej att bara plocka bort också – eller? Och från min sida är det inga hard feelings. En relation, må så vara att det är på FB, måste ju vara ömsesidig. Fast jag kunde ju tänkt mig att ge rådet att alternativt skapa listor för sina kontakter. Jag menar, hur gör de som har flera tusen i sitt flöde tror ni? Tja, hanterar det så klart. Listor var ordet.

En annan intressant aspekt gavs när jag (så klart utan att röja källan) berättade om händelsen för mitt senaste middagssällskap – en samling sociala medieproffs. Den första kommentaren blev ”oj, vad du är modig som berättar det här” 🙂

Avslutningsvis är det intressant att ställa sig frågan: hur kommer vi i framtiden att välja våra nätverksvänner? Som i flera andra lägen tenderar människan att (kanske omedvetet) fråga sig: ”what’s in it for me?”. Du bär själv svaret.

Så, halv åtta hos mig?

Har vi blivit Facebook-trötta?

Jag testar Google+ efter att ha sett att det börjat röra sig lite där bland en del av mina FB-vänner. Än så länge ekar det lite tomt och jag har ärligt talat inte fått riktig kläm på alla funktioner. Men man måste ju börja på ett ställe för att komma till ett annat – eller hur?

Det blir spännande att se om fler tar sig från FB, om det kommer att bli ett komplement till FB eller vad som egentligen händer. Google har ju tidigare försökt att konkurrera med Facebook genom olika sociala nätverk, men utan att lyckas. Min känsla är dock att en del har blivit lite FB-trötta den senaste tiden. Hypen har på något sätt gått över, kanske för privatpersoner som tycker att det nu är alldeles för mycket annat än just vänner i flödet. Visserligen måste de ju ha klickat på gillaknappen någonstans för att gillasidorna ska hamna där, men ändå. Det är lätt att halka med på en begynnande våg och sedan helt plötsligt upptäcka att den totalt sköljde över en.

En del pratar också om att man tröttnat på den ivrigt positiva retoriken på Facebook. Alla har det så himla bra hela tiden. Verklighetens trösklar neggas inte ut till oss andra. På ett sätt ja, och på ett annat sätt nej! Jag tycker det är underbart med positiv input. Det negativa hade jag nog inte velat ha, men det som jag saknar ibland är väl kanske lite mer känslan av att bara vara här med mina vänner och dela ännu fler personliga samtal. Visst är det upp till en själv, men jag tror att tonen förändrats sedan Facebook såg dagens ljus. Idag handlar det för många om att positionera sig som ett varumärke, vilket i sig är suveränt på många sätt. Man får kanske ta det goda med det onda… Kommer Google+ bjuda andra positioneringar på den fronten?

Det jag saknar hos Facebook är delvis en av funktionerna som Google+ tagit fasta på: nämligen att kunna dela upp sina kontakter ännu mer och enkelt se olika delar av de olika flödena. Drag and drop-funktionen tilltalar mig. I kontrast till Facebooks lite snåriga värld av inställningar är man ibland osäker på hur säkerheten står pall ska det nu bli intressant att se om Google+ är mer lättnavigerad.

När ett nytt ställe för social media hangouts ser dagens ljus får man kanske känslan att ”jamen det här är så bra, så spännande, så givet att det kommer vara det enda stället ett långt tag framöver”. Vilket många kände och fortfarande känner med Facebook idag. Men eftersom människan till sin natur även besitter en stor dos nyfikenhet, så undrar jag hur länge vi kommer att Facebooka egentligen. Med det inte sagt att jag är skeptisk i överkant, bara intresserad av att följa vågen och se vart den tar vägen.

När slår kanske pendeln tillbaka? Jag har i tidigare inlägg skrivit om att ta en digital semester. För egen del gick det ju inte så bra, och med tanke på den urusla uppkopplingen som jag fick lita till så kunde jag nog snarare bestämt mig för en digital detox den där månaden på Gotland.

Nu är snart arbetsåret igång igen och vad det bjuder blir väldigt spännande. Inte minst på den sociala mediefronten…

* Bilden lånar jag av Erik Fors Andrée som skrivit ett läsvärt inlägg just om Google+

 

 

 

Jag trycker på Gilla-knappen

Staffanstorp, Borås och Karlstad. Eller kanske nytänk, passion och drivkraft? Tre synnerligen goda förebilder i kommunvärlden vad gäller att skapa medborgardialog via våra sociala medier. De har alla valt lite olika vägar, men utmärker sig genom sin entreprenörsanda.

Konferens på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, är en positivt överraskande upplevelse. Inte minst får ordet transparens en ny betydelse när man blickar ned från tolfte våningen rätt in i mötesrum och konferenslokaler i form av inglasade balkonger. Tillsammans med ett fyrtiotal andra personer inom området information och kommunikation kan jag konstatera att jag är på rätt plats, vid rätt tidpunkt i livet –  för att nätverka och inspireras!

Staffanstorp har idag släppt sin nya webbplats – helt utformad i WordPress. En fascinerande väg att gå för kommunen som inte bara vill in i framtiden, utan också använda sig av moderna digitala verktyg på resan dit. Här vill man gärna se själva webbplatsen som navet för kommunikationen med medborgarna. Kommentera- och delafunktionerna visar på öppenhet och ett intresse att möta den enskilde individen i sin vardag.

Borås visar på synnerligen relationsstrategiska vägar med målet att nå blivande gymnasieelever. Man har förstått att kommunikation = relation och en väldigt personifierad sådan. Bra jobbat skulle jag vilja säga! Ett fräscht grepp med bra twist som många andra aktörer borde reflektera en hel del kring.

 

Karlstad lyser verkligen som solen på den sociala mediehimlen – störst på Facebook bland kommunerna! Hög målsättning och en tydlig marknadsföring backar upp den goda tonaliteten i direktkommunikationen med Karlstadborna. Många bra tips på hur man gör, praktiskt och säkerhetsmässigt. Dessutom en påminnelse om varför implementeringen är så viktig i det interna förarbetet innan organisationen går in på till exempel Facebook och Twitter.

Och se där! Karlstadborna är intresserade av risk- och kriskommunikation!
I like 🙂

Människor och möten. Kittet i kommunikationen. Tack alla ni som delade med er av kreativitet och goda exempel! Sharing is onekligen caring!

Jag trycker på gillaknappen…

 

We shall overcome – eller inte

– Vi ska inte ha någon twitterdemokrati i det här landet, utan en demokrati där vi folkvalda kan väga våra argument mot varandra. Det här gagnar verkligen inte någon samförståndsanda.

Orden är Carina Mobergs, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen som uttalar sig efter dagens turbulenta möte om a-kassan i arbetsmarknadsutskottet. Hon säger senare, enligt Aktuellt, att hon inte hävdar något generellt twitterförbud i riksdagen, men att det inte får förekomma twittrande under mötena.

Så genom att förbjuda telefoner och twitter och kanske även facebook (?) så ska man förändra det som är roten till det onda: människan. Människan som i alla tider burit med sig en muntlig tradition att föra en god berättelse vidare. Människan som behöver få uttrycka sig och sina tankar för att förstå sig själv och sin omgivning. Förbud istället för förnuft. Tänk om vi vände på det här resonemanget och strävade efter reflektioner och förnuftsbaserade beslut.

Jag vet inte varför jag får känslan av att detta uttalande kommer bevaras på samma sätt som ett antal andra klyftiga uttalanden gjort rent historiskt. Låt oss titta på några av dem!

– Jag tror att det finns en marknad i världen för kanske fem datorer.
Thomas Watson, IBMs styrelseordföranden 1943

– Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.
Ines Uusman, 1996, IT-ansvarig minister

– 640 kB borde vara tillräckligt för vem som helst.
Bill Gates

Kanske kan man lämpligen avsluta listan med som en nostalgisk blinkning åt kulturministern som fick ge namn åt friggeboden. Som vanligt överträffar verkligheten dikten…

We shall overcome


Nonsensutbyte eller social jämvikt?

Intresset är stort vad gäller de sociala medierna – inte bara i DN utan också på arbetsplatsen. Vad är Twitter? Hur ser det ut? Vad har vi för nytta av det? Hur hinner man med det? På fråga 1 svarar jag…. 🙂 Medarbetarna flockas kring datorskärmen för att titta, diskutera och ta till sig.

Nu är vi med andra ord i gång. Och den viktigaste ingrediensen finns redan: nyfikenhet! För den som inte är född på 80- eller 90-talet är det faktiskt inte så givet att man är insatt i alla digitala flöden. Kanske är man lite ovan? Desto större är världen som öppnar sig och möjligheterna att lära sig något nytt.

Den vanligaste kommentaren rent allmänt som jag tror kommunikatörer ofta får besvara, är nog den att man faktiskt inte är intresserad av att läsa om vad folk äter till middag eller om de går på toaletten. Jag håller med om det senare exemplet, men däremot inte det första. För det har en funktion för mig att veta vad mina vänner äter. Åtminstone ibland.

För att förstå varför detta inte är rent vardagstrams kan man hämta stöd i förklaringsmodeller ur kommunikationsvetenskapen. Här pratar forskarna om så kallad fatisk kommunikation. Det är ett slags funktion som håller kommunikationskanalerna öppna. Man upprätthåller relationen mellan avsändare och mottagare, inte minst för att bekräfta att kommunikationen äger rum. ”Vi är fortfarande vänner och vi ser varandra.”

Människor kommunicerar för att upprätthålla jämvikt i det sociala systemet, vilket representerar det faktum att människor behöver information för att känna sig delaktiga i ett samhälle. För att kunna reagera på vår sociala omgivning och för att kunna identifiera vilka faktorer som vi delar med andra i vår kultur eller subkultur, är informationen en viktig beståndsdel.

Innehållet i kommunikationen blir inte alltid vad man skulle klassificera som ”viktig information”, utan den är kontaktskapande och relationell i sig själv. Detta är också en del av den kritik som framförts av de sociala mediernas skeptiker – att det bara är nonsensutbyte av information som sker i de nya kanalerna.

Skeptikern säger kanske i detta läge att vi lutar åt ett narcissistiskt beteende och att vi allt mer strävar efter att framställa oss själva på ett så gynnsamt sätt som möjligt. En skapad hittepå-bild av vår existens. Säkert ligger det ett korn av sanning i detta. Vi vet ännu inte hur detta kommer påverka oss på lång sikt. Finns jag verkligen om ingen har tryckt på ”gilla-knappen” på länge? Å andra sidan är min erfarenhet att människorna jag möter på Facebook är sig ganska lika med hur de är i verkligheten. Man orkar nog inte hålla en spelad fasad under allt för lång tid.

Så, för att återknyta till varför det är intressant vad mina vänner äter både till frukost, lunch och kvällsmat är för att det ger mig en känsla av att vara nära dem. Dessutom kanske jag får tips om vad jag själv skulle kunna laga för måltid. Det är möjligt att jag också upptäcker att vi delar ett gemensamt intresse kring till exempel surdegsbröd. Eller så ser jag att de checkat in på en restaurang i närheten och jag överväger att göra dem sällskap på en trevlig lunch. Detta upprätthåller vår relation på ett sätt som tidigare inte existerat. Man kan kalla det för ett socialt smörjmedel. Personer som jag inte regelbundet träffar IRL kommer mig närmre och vår startsträcka är betydligt kortare när vi nästa gång springer ihop på stan. För nu stöter vi ihop varje dag på nätet om vi känner för det. Jag vill det i alla fall. Vill du?

PS! Ikväll har jag ätit stekt kyckling med tomatsallad och Tzatziki. Bara så att ni vet.

Intresserad av att läsa mer?

Kriskommunikation i sociala medier – Myndigheten versus Ungdomarna

 

Från kupé till salong

Förflyttningen sker omärkbart. Det man ställde sig frågande inför i dåtid är fullt implementerat i nutid. Facebook är ett exempel där positionerna flyttas framåt. Min egen Facebook-resa var till en början lite tveksam. Väntade vid perrongen inför att ta klivet upp på tåget. Misstänkte att det skulle bli väldigt tidskrävande och beroendeframkallande. Väl ombord hamnade jag i en liten kupé vars skjutdörrar öppnades för de vänner som knackade på. Själv rörde jag mig stillsamt på tåget och tittade in i andras kupéer där välbekanta ansikten skymtade. Men jag öppnade inte mina dörrar för alla, inte ens om någon knackade på riktigt ivrigt. Tyckte liksom att jag skulle ha någon slags policy för hur resan skulle gå till och vilka som skulle vara med på den.

Absolut de närmaste vännerna. Kanske någon arbetskamrat, men inte för många eller vilka som helst för det blev ju så personligt och privat? Cheferna gick bort också på grund av hierarki och känslan av privat sfär. Eleverna – nej, där måste man stå fri i relation och bedömning. Grannarna, jamen inte alla väl? Personer man inte kände just personligen, näpp…

Och så höll jag på med mina resonemang. Strateg som jag är så ville jag just att detta skulle vara strategiskt och med kontroll för att jag skulle känna att min sida var min privata sfär. Ungefär så använde jag också FB till en början; privata inlägg,  statusrader som relaterade mer till mina närmaste och en del bilder från bland annat semestrar.

Så smått började detta luckras upp. Det är svårt att sätta fingret på när förändringen smög sig på, men kanske hade det att göra med att jag blev mer van vid forumet, vid nätrelationerna, vid hela den sociala medievåg som jag upplever har sköljt över oss sedan 2009.

Jag rensade bort mina semesterbilder, mest för att jag inte ville att de skulle ligga öppna för vem som helst.  Bilder på barnen har jag aldrig visat upp och så kommer det att förbli (säger jag nu iallafall?!) så det var status quo. Började därefter så smått att lägga till några kära gamla (före detta) elever som jag ville fortsätta ha kontakt med, och som jag kände nog skulle tycka att intresset var ömsesidigt.

Och så har det rullat på. Nu har mina egna gränser förflyttats rejält och jag ser FB mycket mer som en arena, ett nätverkande och en plats för nya och svunna kontakter. Idag har jag minskat mina privata statusrader, men anstränger mig istället för att de ska vara personliga och/eller professionella. Jag tar kontakt med personer som jag kanske inte egentligen känner personligen, men där ett möte uppstått på något sätt i någon form som jag är mer nyfiken på. De gamla eleverna är numera en naturlig del av min vänlista, inte minst för att de faktiskt vuxit upp och befinner sig i otroligt spännande branscher och utvecklingsprocesser. Det är fascinerande att få titta in i deras kontext och följa dem i deras vägval. Kanske har även jag något att erbjuda dem i utbyte? Grannarna är det ju jättesmart att vara vän med, för på vintern så ser man ändå aldrig varandra och det här blir ju som ett slags grannsamverkan på nätet. Arbetskamraterna som jag lunchar med varje dag är ju också himla trevliga att ha med sig på resan, why not liksom? The more, the merrier.

Så de som återstår är cheferna och de nuvarande eleverna. Hmmm. I skrivande stund håller jag fast vid att jag vill stå fri i relationen till dem. Det skulle inte vara något problem om cheferna tittade in, för jag har inte något att dölja vill jag påstå. Inga elaka statusrader skrivna i affekt som skulle kunna få mig avskedad eller så. Det är väl mer känslan av att man är arbetstagare – arbetsgivare och att vissa saker bör hållas på den nivån. Vad gäller eleverna skulle jag kunna ha ett annat FB-konto som är skolrelaterat. Har försökt med grupper, men det tar sig inte riktigt.

Genom mitt förändrade förhållningssätt har en ny värld öppnats. Istället för att lunka på i den närmaste kretsen, så genererar detta så oerhört många fler infallsvinklar, ny kunskap och nya möten med människor. Många fler skratt och upplyftande tankeställare. Så klart precis det som var intentionen med FB från början. Jag var nog bara lite ovan och behövde åka runt i min lilla kupé ett tag för att verkligen känna att tåget faktiskt erbjöd en behaglig resa med vacker utsikt.

Idag växlar jag mellan de olika vagnarna. Egentligen skulle man väl kunna slå fast att jag åker första klass, eftersom det känns så oerhört lyxigt och komfortabelt att befinna sig på tåget med alla andra. Men, väldigt få reser ju första klass hela tiden i  det verkliga livet? Så snarare befinner jag mig väl i andra klass salong med möjlighet att gå in i min lilla kupé för gruppsamtal med de närmaste. Känslan av ungdomens tågluffande med långa samtal i sovkupén gör sig påmind.

Dessutom nyttjar jag ibland möjligheten att välja den tysta vagnen. Där man åker med, men inte gör några ljud överhuvud taget ifrån sig. Fast jag tycker det är svårt att vara tyst. Så det brukar bara ta en liten stund och sen kliver jag ut ur den vagnen. Det är ju så mycket roligare att prata med varandra?

Tåget går och jag är glad över att vara med på resan framåt. Undrar var jag befinner mig om ett år igen? Har det kommit ett annat färdmedel som vi växlar över till, eller har tankarna om resenärer och val av kupé växlat? Återkommer med den texten – i en nära framtid.

Skapade behov och förändrade villkor

Det blir många referenser just nu till Brit Stakston i den här bloggen. Det beror på att hon är en av Sveriges idag mest aktuella kommunikationskonsulter som jag dessutom haft förmånen att få träffa. Hennes blogginlägg är klart läsvärda.

På JMK verkar det ha gått hett, eller kanske snarare iskallt, till i veckan som gick. Jag läser med stort intresse om journalistens förändrade villkor, något som påverkar oss alla. Idag är vi många som skildrar verkligheten, jämfört med för bara tio år sedan. Vad händer med yrkesrollen och vad händer med samhällsdebatten?

I en diskussion med vännerna under fredagskvällen undrar vi hur länge man kommer hålla på med Facebook. När kommer vi titta tillbaka över axeln och skratta lite över att vi höll på som vi gjorde? Kanske aldrig, kanske snarare än vi tror. Vilka mediekanaler kommer vi i framtiden i stället att befinna oss i? När Youtube kom så ifrågasatte man huruvida allmänheten skulle kunna vara intresserad av att titta på sådant som amatörer filmat på egen hand. Tramsiga vardagsskildringar av olika slag.

Idag vet vi bättre. Och om vi är kloka så tänker vi att det enda vi vet om framtiden är att den är föränderlig. Då blir det lite lättare att förhålla sig till den. Särskilt uppenbart blir detta när jag tittar på filmen om Facebook – The social network. Det är många svindlande tankar som väcks och faktiskt är det just facebookar  jag gör klockan halv ett på natten när vinjetten tonat ut. Skapade behov. Men ändock intressanta sådana.

Vad får man blogga om?

Det har blåst en del kring bloggandet den senaste veckan. Vad är okej att skriva? Som en parallell till förra veckans snackis runt kritiska statusrader på Facebook, blossar nu debatten kring bloggandet upp på nytt.

Kommunalrådet i inslaget nedan försvarar sitt personliga uttryckssätt i Nyhetsmorgon. Brit Stakston på plats för att kommentera från den sociala mediehorisonten: