Etikettarkiv: skola

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

J:s mamma reser sig upp mitt under pågående föräldramöte på skolan och lämnar den låga tegelbyggnaden för att ta sig hem till TV-soffan.

Det är tidigt 80-tal och vi har två TV-kanaler att välja på. Dallas har ett stort underhållningsvärde, samtidigt som de vuxna låter oss barn förstå att det inte är riktigt lämpligt programinnehåll. JR dricker till exempel groggar mitt på ljusa dagen (”det är bara kallt thé i glasen, inte riktig sprit”) man borrar efter olja (så himla kapitalistiskt?) och kvinnornas roll ska vi bara inte tala om.

Så klart väcker detta en enorm nyfikenhet. Allt som är olämpligt måste ju vara väldigt sevärt. Och visst tittar man på Dallas, även om jag för egen del tycker att oljeborrningarna är synnerligen ointressanta. Men Sue Ellen, Bobby, Pamela och alla de andra blir för oss självklara karaktärer vars intriger följer oss under hela uppväxten. Och precis som för J:s mamma är det realtids-TV som gäller. Missar man det så gör man. Fast det gör man ju inte, det är ju liksom Dallas och nästa dags stora samtalsämne.

Tack och lov kommer så småningom ytterligare en amerikansk serie: Falcon Crest. Nu trivs jag lite bättre i TV-soffan. Det är California; vingårdar, palmer och en lite yngre känsla – helt enkelt lite snyggare på alla sätt och vis. Inga dammiga oljeborrningar eller maktdiskussioner upp i skyskraporna. Falcon Crest väcker en längtan efter landet långt där borta.

Antagligen är det svårt för en nu yngre generation att förstå hur man överhuvudtaget klarade av att leva på den här tiden med ett så torftigt medieutbud. Upplevelserna duggade ju inte tätt om man säger så. När ett nytt program började på den motsatta kanalen blinkade det en liten pil uppe i högra hörnet av TV-rutan. Som en påminnelse om att det strax skulle sätta igång något som man kanske var extra intresserad av, och att det gällde att förbereda sig för ett kanalbyte. Här fick man vara snabb i vändningarna.

Kanske var det Lilla huset på prärien eller Lilla Sportspegeln. Möjligen Barnjournalen eller Hajk. Det fanns några höjdpunkter att se fram emot varje vecka. På lördagarna kunde man se Hacke Hackspett under några ynka minuter i programmet God morgon Sverige. Det var i övrigt ett väldigt tråkigt program för barn. Men uthålligt väntade man på den korta snutten av underhållning.

Det är under dessa år som Ingemar Stenmark sätter sina världsrekord. Sverige står stilla när Stenmark åker. Lågstadieläraren rullar in en TV i klassrummet för att vi ska få titta på direktsändningen. Ögonblick som dessa etsar sig fast i minnet. Det blir som en parentes i skoltillvaron i den låga tegelbyggnaden.

Parallellt med detta har Hem & Skola-föreningen en stark position och dessutom tydliga åsikter om videobandspelarens intåg i de svenska hemmen. Särskilt filmen Motorsågsmassakern väcker debatt och avsky. Moralpaniken över det nya mediet breder ut sig. Att äga en videobandspelare är något extraordinärt och bara några i klassen har en där hemma. Själva apparaten kommer att förknippas med videovåld och det är till och med lite fult att ha video. Skäms på sig.

I ärlighetens namn ser jag inte själv nämnda film förrän i vuxen ålder då jag testar delar av den på de 16-åriga elever som jag undervisar i Mediekunskap. De skrattar unisont.

Men nu är det alltså dags igen. Dallas har återuppstått. Nu ska vi tillsammans med en ny generation bänka oss framför intrigerna i oljeland. Jag måste säga att enbart trailern, där JR tittar stint på mig genom TV-rutan, skrämmer mig något. Och nu är det inte förmiddagsgroggarna som är alarmerande. Det är JR:s ögonbryn som verkar leva ett helt eget liv.

Så klart kommer jag att sitta i soffan och titta på Dallas. Jag ger det ett eller två avsnitt, så det gäller att de svarar upp till förväntningarna. För vilken annan serie har etsat sig fast så i våra beteendemönster att mammor rest sig från stolen och lämnat mitt i ett föräldramöte?

Grattis! 10 år i efterskott…

Läser i den lokala tidningen att de kommunala gymnasieskolorna ska börja satsa på sin marknadsföring genom att anställa kommunikationsansvariga på respektive skola. Konkurrensen är hård från friskolorna och något måste göras. Politikerna uttalar sig och Planen ska nu smidas för effektiv elevtillströmning.

Ett välförtjänt grattis är på sin plats! Visserligen ungefär tio år i efterskott – om man ser till när behovet primärt uppstod – men ändå! Jag vet att detta är efterlängtat. Som kommunikatör kan jag även säga att det är ett klockrent beslut att rusta sig med rätt kompetens.

För kommunikation är lika med relation. Den relation som man så gärna vill bygga med mottagaren ur ett alldeles specifikt syfte. Som är nödvändig att prioritera för att förtjäna förtroendekapitalet nu och i framtiden. Varje gång, om och om igen. För det löser sig inte av sig självt, om man säger så.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om bland annat Borås stad som valde en intressant väg i sin kommunikation gentemot de blivande gymnasisterna. Hoppas att Växjöskolorna tar höjd ordentligt och hittar sin egen nisch.

Följer med stor spänning denna utveckling.

 

 

Superpedagogik?

Klass 9a har börjat igen. Debatten kring skolan ventileras på diverse ställen, bland annat på Newsmill, där en av skribenterna anser att programmet kan vara skadligt för blivande lärare. Metta Fjelkner skriver ett tämligen långt, och nyanserat, inlägg som gör kopplingar till skolans grundförutsättningar. På komplexa problem finns sällan enkla svar.

Det är med blandade känslor som jag tittar på Klass 9a.

Osökt kommer jag att tänka på en annan serie som nu går på bästa sändningstid i SVT. Vissa parallella drag kan urskiljas:

LÄS-projektet

2009 tog Läsprojektet på Kungsmadskolan klivet in i den digitala världen. Samarbetet ledde till språkspaningar i bloggformat, filmatiserade litterära klassiker och formgivna haikudikter.  Webbplattformen lanserades under överinseende av de lokala medierna samt projektgruppen för Ung kommunikation från Linnéuniversitetet.

Humanitet – ett mångfaldsprojekt

Under hela 2010, av Växjö Kommun utsett till Mångfaldsåret, kretsade samarbetet i årskurs 2 på SamhällMedia kring Humanitet – en utställning om mångfald och mänskliga rättigheter. Nitton gymnasieelever formade en berättelse där ungas röster kring mångfald och lika villkor gjordes hörda. Premiären hölls på Palladium den 25 maj.

Utställningen berörde och gav ett eko ut i kommunen. Under hösten följde ytterligare fem visningar för bland annat politiker, skolledare, lärare och elever.

Julkalendern 2010


Hur skapar man berättelsen om en skola utifrån ramarna av en julkalender? Under november månad gick ingen säker på Kungsmadskolan, eftersom filmteamen från årskurs 1 ständigt sökte nya vinklingar för sitt uppdrag. Samarbete och storytelling i all sin enkelhet!