Etikettarkiv: personligt men inte privat

360 grader mingelparty

Först tänkte jag att det var väntat. Sedan tänkte jag att det var väldigt bra. Och till sist så tänkte jag njaaee… jag vill nog inte dela in alla mina kontakter i olika listor. Nämen, varför inte? undrar förstås vän av ordning och reda. Blir det inte bara för mycket att ha allt i en enda villervalla; vattenläcka i kommunen, någon har varit på whiskeyprovning, en annan klagar på SJ igen, den tredje plockar svamp, brandstationen har öppet hus och soctanten på nätet, ja hon finns också där i flödet?

Nyheter på Facebook igen. Man har tagit efter konkurrenten Google+ och infört möjligheten till egna, skräddarsydda listor. Dessutom har man lagt till möjligheten att prenumerera på flödena från sådana personer man är intresserad av, och det som de delar med sig av publikt till ”alla”.

Okej. Redan första dagen försökte några vänner av ren välvilja placera mig på listorna för två olika arbetsplatser där jag inte jobbar. Det var fint tänkt, men jag är så nöjd på räddningstjänsten så ni anar inte. Därefter började jag fundera kring hur det skulle bli om jag bara placerade alla mina närmaste vänner i en lista, mina arbetskamrater i en lista och sedan alla övriga nätverkskontakter i en tredje. Jo, det skulle innebära att jag missar hela det fantastiska flödet som fungerar liksom ett enda mysigt mingelparty i tillvaron. Då skulle det bli som på de där festerna man har gått på där samma människor år ut och år in sitter och pratar om samma saker igen och igen. Själv tänker jag alltid att det är riktigt gott att ha en fest där man slänger in några nya kort i leken. Oväntade konstellationer uppstår, nya samtal tar sats och helt plötsligt är det liksom… lite spännande?

Jag vill få den kreativa input som det innebär att ha alla dessa kontakter i en och samma kontext. Här väcks idéer, här delas artiklar och här förlorar jag mig i nya områden som jag aldrig skulle fått inblick i annars. Visst kan man tillämpa samma taktik att scanna av flödena i olika listor. Men jag tror att man blir lite bekväm, lite sållande i sin approach och kanske inte alltid kikar i till exempel just den där listan med ytliga bekanta. Och i samma ögonblick går (kanske) något intressant bort.

Att prenumerera, på samma sätt som man gör på Twitter, det är väl däremot en genial idé. Vi får väl se hur det faller ut. Fast fortfarande tycker jag att det verkar ganska trixigt att köra en massa olika statusuppdateringar lämpat för den och den och så absolut inte den – och rätt vad det är så blir det bara en knapptryckning fel och så hamnar man fel så det stänker om det. Nej, jag kör samma uppdateringar till alla och så får du väl kalla det för transparens, självkänsla eller dum urskiljningslöshet. Vad vet jag. För mig känns det enklare, ärligare och på något sätt mer autentiskt. För då behöver jag inte fundera över vad jag har sagt eller inte sagt till vem och i vilken situation. This is it. Take it or leave it.

Och visst, chefen får i och med detta veta att jag både dansar zumba och dricker rosé, liksom landshövdingen får läsa om mina morgonpromenader på lördagarna. Men det kan jag väl unna dem? För jag berättar ju en hel del annat seriöst om mig själv också mellan varven, vill jag inbilla mig iallafall? Fast det brukar inte generera flest gilla-tryckningar…

Men det blir ett helt annat blogginlägg 🙂

Andra tankar om resan på Facebook om hur man där förhåller sig till varandra och varför det blir så spännande


Från kupé till salong

Förflyttningen sker omärkbart. Det man ställde sig frågande inför i dåtid är fullt implementerat i nutid. Facebook är ett exempel där positionerna flyttas framåt. Min egen Facebook-resa var till en början lite tveksam. Väntade vid perrongen inför att ta klivet upp på tåget. Misstänkte att det skulle bli väldigt tidskrävande och beroendeframkallande. Väl ombord hamnade jag i en liten kupé vars skjutdörrar öppnades för de vänner som knackade på. Själv rörde jag mig stillsamt på tåget och tittade in i andras kupéer där välbekanta ansikten skymtade. Men jag öppnade inte mina dörrar för alla, inte ens om någon knackade på riktigt ivrigt. Tyckte liksom att jag skulle ha någon slags policy för hur resan skulle gå till och vilka som skulle vara med på den.

Absolut de närmaste vännerna. Kanske någon arbetskamrat, men inte för många eller vilka som helst för det blev ju så personligt och privat? Cheferna gick bort också på grund av hierarki och känslan av privat sfär. Eleverna – nej, där måste man stå fri i relation och bedömning. Grannarna, jamen inte alla väl? Personer man inte kände just personligen, näpp…

Och så höll jag på med mina resonemang. Strateg som jag är så ville jag just att detta skulle vara strategiskt och med kontroll för att jag skulle känna att min sida var min privata sfär. Ungefär så använde jag också FB till en början; privata inlägg,  statusrader som relaterade mer till mina närmaste och en del bilder från bland annat semestrar.

Så smått började detta luckras upp. Det är svårt att sätta fingret på när förändringen smög sig på, men kanske hade det att göra med att jag blev mer van vid forumet, vid nätrelationerna, vid hela den sociala medievåg som jag upplever har sköljt över oss sedan 2009.

Jag rensade bort mina semesterbilder, mest för att jag inte ville att de skulle ligga öppna för vem som helst.  Bilder på barnen har jag aldrig visat upp och så kommer det att förbli (säger jag nu iallafall?!) så det var status quo. Började därefter så smått att lägga till några kära gamla (före detta) elever som jag ville fortsätta ha kontakt med, och som jag kände nog skulle tycka att intresset var ömsesidigt.

Och så har det rullat på. Nu har mina egna gränser förflyttats rejält och jag ser FB mycket mer som en arena, ett nätverkande och en plats för nya och svunna kontakter. Idag har jag minskat mina privata statusrader, men anstränger mig istället för att de ska vara personliga och/eller professionella. Jag tar kontakt med personer som jag kanske inte egentligen känner personligen, men där ett möte uppstått på något sätt i någon form som jag är mer nyfiken på. De gamla eleverna är numera en naturlig del av min vänlista, inte minst för att de faktiskt vuxit upp och befinner sig i otroligt spännande branscher och utvecklingsprocesser. Det är fascinerande att få titta in i deras kontext och följa dem i deras vägval. Kanske har även jag något att erbjuda dem i utbyte? Grannarna är det ju jättesmart att vara vän med, för på vintern så ser man ändå aldrig varandra och det här blir ju som ett slags grannsamverkan på nätet. Arbetskamraterna som jag lunchar med varje dag är ju också himla trevliga att ha med sig på resan, why not liksom? The more, the merrier.

Så de som återstår är cheferna och de nuvarande eleverna. Hmmm. I skrivande stund håller jag fast vid att jag vill stå fri i relationen till dem. Det skulle inte vara något problem om cheferna tittade in, för jag har inte något att dölja vill jag påstå. Inga elaka statusrader skrivna i affekt som skulle kunna få mig avskedad eller så. Det är väl mer känslan av att man är arbetstagare – arbetsgivare och att vissa saker bör hållas på den nivån. Vad gäller eleverna skulle jag kunna ha ett annat FB-konto som är skolrelaterat. Har försökt med grupper, men det tar sig inte riktigt.

Genom mitt förändrade förhållningssätt har en ny värld öppnats. Istället för att lunka på i den närmaste kretsen, så genererar detta så oerhört många fler infallsvinklar, ny kunskap och nya möten med människor. Många fler skratt och upplyftande tankeställare. Så klart precis det som var intentionen med FB från början. Jag var nog bara lite ovan och behövde åka runt i min lilla kupé ett tag för att verkligen känna att tåget faktiskt erbjöd en behaglig resa med vacker utsikt.

Idag växlar jag mellan de olika vagnarna. Egentligen skulle man väl kunna slå fast att jag åker första klass, eftersom det känns så oerhört lyxigt och komfortabelt att befinna sig på tåget med alla andra. Men, väldigt få reser ju första klass hela tiden i  det verkliga livet? Så snarare befinner jag mig väl i andra klass salong med möjlighet att gå in i min lilla kupé för gruppsamtal med de närmaste. Känslan av ungdomens tågluffande med långa samtal i sovkupén gör sig påmind.

Dessutom nyttjar jag ibland möjligheten att välja den tysta vagnen. Där man åker med, men inte gör några ljud överhuvud taget ifrån sig. Fast jag tycker det är svårt att vara tyst. Så det brukar bara ta en liten stund och sen kliver jag ut ur den vagnen. Det är ju så mycket roligare att prata med varandra?

Tåget går och jag är glad över att vara med på resan framåt. Undrar var jag befinner mig om ett år igen? Har det kommit ett annat färdmedel som vi växlar över till, eller har tankarna om resenärer och val av kupé växlat? Återkommer med den texten – i en nära framtid.