Etikettarkiv: P1

Radio utan rörliga bilder

”Alltså, radio känns ju gammalt och ute. Det har ju inte några rörliga bilder. Att lyssna på radio gör bara de som växte upp förr i tiden och som inte hade TV.” Orden är hämtade från några gymnasister som har fått i uppgift att reflektera kring, samt analysera, våra public service kanaler. De flesta ungdomarna lyssnar över huvud taget aldrig på radio. Kanske tittar man på ”Vakna med the voice” (vilket alltså är ett radioprogram som även sänds på tv:n). Att lyssna på program med fast innehåll och journalistiskt hållna intervjuer – nej, det har man i princip aldrig ägnat sig åt.

Vad är det då som har hänt? Radion finns ju på webben och i deras telefon, hur modernt som helst kan man tycka? Varför lockar det inte? Att simultant kunna utföra andra sysslor parallellt med lyssnandet vore väl toppen? Svaret ligger delvis i att de andra sysslorna ofta består av just medieanvändning. Och den vill man själv styra över; editera, planera och tillämpa på sitt eget sätt. Inte riktigt förenligt med de traditionella radioprogrammen. Nej, istället vill man själv välja musik. Att inte kunna göra det är en klar begränsning, snudd på ett förolämpande slöseri i tillvaron. Man tar inte skit liksom.

Ungdomarna skräddarsyr således sina medievanor och har ett individualistiskt tillvägagångssätt för att skapa sig den medievardag de är intresserade av. På Spotify skapar man sina egna listor istället för att lyssna på (dålig) radio.

Eftersom det är intressant att backa bandet lite och byta perspektiv, så blir det här på sin plats att hänvisa till kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan. Redan 1964 skrev McLuhan om de nya medierna: ”den som studerar medier inser ganska snabbt att ’nya medier’ – vilka de än må vara – ständigt betraktas med tveksamhet av de människor som tidigare vant sig vid att använda andra – tidigare – medier.” Han menar att det finns en konservativ impuls i samhället som leder till en misstänksamhet gentemot de medier som man inte är familjär med. De sätt att kommunicera och interagera som visar sig avvikande till de gängse tenderar att avfärdas som sekundära och problematiska.

Om vi då tänker oss att introduktionen av radio för dagens unga blir likställt med ”nya medier”, när de tvingas till konfrontation genom att närma sig innehåll och form – ja då blir resonemanget tämligen gångbart även här. De har redan vant sig vid en annan medieanvändning och ser därmed med skepsis på de traditionella formerna. Man avfärdar mediet på samma sätt som en äldre generation kan vifta bort bruket av nutida, sociala medier.

Dagens populär- och mediediskurs resulterar allt för ofta i ett förvånat ogillande av dagens vuxna. Tänk att unga människor lever i en så annorlunda värld jämfört med den ”nostalgiskt ihågkomna”? Visst kan vi skratta lite åt uttalandet att det inte finns några rörliga bilder i radion (så självklart, eller hur?!) men skrattet fastnar i halsen när vi börjar förstå att framtidens radio faktiskt kommer innebära något helt annat än vad vi tidigare varit vana vid. Riktigt hur vet vi ännu inte, men vi kan lugnt vila i tanken kring att det kommer förändras. Det är ju det enda vi med säkerhet vet; att framtiden är föränderlig och komplex.

Bilden är hämtad från www.fotoakuten.se

 


P1 och pull culture

Bilden är hämtad från tidningen Allt om Mat

 

Radion är en ibland underskattad kanal för underhållning, reflektion och nyheter. För egen del är det tämligen sällan som tiden infinner sig att lyssna på ett helt program. Oftast blir det de mer kommersiella kanalerna som skriker ut sitt budskap i den tidiga morgontrafiken, medan bilen snirklar sig fram på väg till skola och jobb.

Så befinner jag mig i ett slags vakuum då vi under nästan tolv timmars tid sitter i bilen på väg hem från fjällsemestern. Väljer P1 och lyssnar till en gripande dokumentär om utsatta och strandsatta vietnamesiska bärplockare: ”Handeln med människor som arbetskraft är den snabbast växande internationella brottsverksamheten och ligger på en tredjeplats, efter illegal handel med narkotika och vapen.”

Därefter följer programmet Medierna där den snart pensionerade Bo Holmström berättar och minns sina klassiska repliker ”Lägg ut! Lägg ut!”. Ännu ett sociala medier-drama har också utspelats i veckan där Katrineholmskuriren varit inblandad i det som kommit att kallas ”KK-Gate”; konflikten mellan dem och den twittrande och bloggande kommunchefen.

I en tid då allt mer nyhetsförmedling sker fragmentariskt och snuttifierat via kanaler som Twitter känns det som att backa hem och sedan vilsamt landa i P1-fåtöljen. Kanske är det en reaktion som blir synliggjord då man hellre väljer gammelmedias public serviceutbud?

Som vanligt är det inte svart eller vitt, antingen eller. Vi konsumerar medier allt mer utifrån devisen pull culture – som hämtmat ungefär. Och om vi vill ha extra allt på mediemenyn så måste vi fortsätta att tänka brett, nytt och prestigelöst.