Etikettarkiv: ögonöppnare

Personlig – men inte privat

Plötsligt får jag för mig att det syns i realtidsflödet vilket tv-program jag tittar på just nu. I ett ögonblick snuddar tanken vid att all min aktivitet på nätet automatiskt och direkt postas ut till mina 378 följare. Jag börjar fundera över vilka bilder jag har i mobilen och vem som ser dem just nu.

Jag blir superstressad.

Inte för att jag tittar på otillbörlig tv, surfar runt på extremt pinsamma sidor eller har skumma bilder i min mobil. Inte för att jag har blivit helt paranoid.

Utan helt enkelt för att jag förstår att min digitala närvaro påverkar mig på ett sätt som jag inte gillar. Just för att det känns som om ovanstående bara är en konsekvens och variant av dagens möjligheter.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att nätverka, är uppkopplad och aktiv på nätet i stort sett hela min vakna tid, och postar ut min status till alla utan åtskillnad. Det är roligt, det är berikande och det har gett mig många nya vänner som jag har roligt tillsammans med.

Men. Någonstans på vägen känner jag att det tar stopp. När vännerna vill följa mig på Instagram och jag känner hur kreativiteten totalt blockeras vad gäller fotografering. När jag hamnar i någon slags skrivkramp och inte bloggar på flera veckor. När en kopierad låttext av misstag och på skoj smyger sig ut via Spotify och sedan inte går att få bort från mitt flöde, utan lagras i cacheminnet ända tills jag tar bort applikationen helt och hållet från Facebook. Då är det inte enbart kul längre.

Jag vill gärna sträva efter att vara 360 grader i det jag gör. Att det finns en autenticitet och ett avslappnat förhållningssätt till att våga leva fullt ut och stå för det. Men samtidigt vårda det personliga varumärket och medvetet styra vad som sänds ut i mitt namn.

Det är då jag inser att det måste finnas en privat sfär och det blir tydligt på vilka områden jag vill vara just privat. För att behålla skaparlusten och kreativiteten. För att behålla min integritet och mitt lugn. För att kunna sova gott om natten.

Jag vill själv styra flödet av ord, bilder och berättelser. Absolut vara personlig – men inte privat. Vill hitta tillbaka till kärnan och glädjen i kommunikationen.

Som vanligt kan det tänkas att detta är ett utslag av den brytningstid vi lever i. Eller så kommer känslan att bestå. Det får tiden utvisa.

Kalejdoskop

En veckas insiktsfull ledarskapsutbildning kan bäst sammanfattas enligt Tranströmer:

 

Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv.

——————————————————————————————————

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

 

 

När Mark säger det låter allt så enkelt

f8live on livestream.com. Broadcast Live Free

Just nu cirkulerar många rykten på Facebook om hur man ska ändra inställningar i sin profil för att undkomma alla förändringar som skett den senaste tiden. Man vill ha bort tickern i högerspalten, undvika Spotifyuppdateringar i tid och otid, samt skydda sig från oroshärdar som kan outa ens skelett i garderoben. Ungefär. Vill du också veta hur det fungerar – egentligen?

Färre statusuppdateringar behandlar tyvärr de fascinerande nyheter som levererades vid F8 i San Francisco under  veckan som gick. Mark Zuckerberg, killen som startade Facebook, har rört till det igen för så många människor jorden över. Enligt min mening har han berört snarare än förstört något.

För att bringa klarhet i vilka förändringarna är, hur de ser ut och hur du kan hantera dem så tycker jag det bästa sättet faktiskt är att titta på vad Mark har att säga själv. Det är väl investerade 100 minuter av ditt liv. Så slipper du i fortsättningen fundera över alla rykten i ditt flöde. Och när han säger det så låter det så enkelt, så självklart. Visserligen en smula amerikanskt (okej då: extremt mycket the american way) men ändå. Visst vill vi väl sudda ut gränserna mellan olika sociala medieformer och genom en smältdegel skapa berättelsen om oss själva – the timeline? No worries, det här är socialt, kul, enkelt och upplevelsebaserat! Nä, jag raljerar faktiskt inte även om du kanske misstänker det en smula.

För när Mark beskriver och demonstrerar framtidens Facebook så faller bitarna på plats, så självklart och så uppenbart. Jag vill så gärna kasta det lilla uns av tvivel överbord  som finns där i bakhuvudet och bara släppa loss min egen timeline. Utan betänkligheter på att allt jag skriver på nätet ger ett digitalt avtryck, utan oro för att någon ska utnyttja mina foton på fel sätt, utan rädsla för att jag blivit helt uppslukad av något universellt större än jag begriper.

Men kanske är det verkligen så att sharing is caring och att vi ska tänka ordet ”fearlessness”?

Jag har en tavla ovanför mitt skrivbord på jobbet där baseball-legendaren Babe Ruth citeras: ”Never let the fear of striking out get in your way”. Ledord i vardagen, men vågar vi tillämpa dem fullt ut när det kommer till sociala medier?

SMIOS 2011 – Alla är kommunikatörer

Förra veckan har tillbringats i Stockholm på konferens om Sociala Medier i Offentlig Sektor – SMIOS. Låter det torrt med offentlig sektor tycker du? Då kan jag lova dig att du hade blivit överraskad av det startfält som presenterades. Med risk för att utveckla inflation kring begreppet transparens så är detta ord väldigt användbart för nedanstående exempel.

SMIOS handlade om hur offentliga förvaltningar kan dra nytta av sociala medier för att öka sin transparens och kommunikation med medborgare och medarbetare. Ett gott exempel på detta visade Skellefteå kommun upp när de i sin dragning presenterade hur de jobbar med kundservice i sitt kontaktcenter. Dessutom tycker jag att deras policy för sociala medier visar en tydlighet och öppenhet för var de finns, i vilken roll och på vilket sätt man förväntar sig att kanalerna används. Bra riktlinjer att ta efter med andra ord. Inte minst länklistan man hänvisar till exemplifierar hur viktigt det är att ha på fötterna rent juridiskt och ha tänk efter före.

Just detta betonades även av Cecilia Magnusson Sjöberg, professor i rättsinformatik vid Stockholms universitet: uppdatera dig på aktuell rättspraxis och juridiken kring sociala medier.

Borås stad och Karlstad kommun (som jag tidigare skrivit om) presenterade bra verktyg för omvärldsbevakning och kriskommunikation, samt hur man blir kung på Facebook. Inspirerande!

Kommunchef Mattias Jansson berättade om sin roll som bloggande kommunchef i Katrineholms kommun. Snacka om att vara kommunikativ och transparent i sin vardag! Inte oväntat fick Mattias ta emot SMIOS Awards. Grattis!

Rikspolisstyrelsen presenterade på ett föredömligt sätt hur man inom polisen nu använder de sociala medierna som arenor för god kommunikation. Hoppas att det utvecklar sig till alla Sveriges län så småningom.

Arbetsförmedlingen och Landstinget (Vårdguiden) visade tydligt på att man även inom dessa verksamheter drar stor nytta av de sociala medierna för att bygga relationer och ökat förtroende.

Riksantikvarieämbetet levererade en tydligt humoristisk och up to date presentation som verkligen höjde mitt intresse för deras jobb med att låta gammalt möta nytt, om man säger så.

Utrikesdepartementet kopplade direkt taget om oss som publik genom att åskådliggöra hur man höjer förtroendet för en verksamhet som inte sällan granskas vid större omvärldshändelser. Deras blogg är ett verktyg för att nå ut på ett informellt och kommunikativt sätt kring frågor som rör utrikespolitik. Spännande!

Pedagog Stockholm torde vara en inspirationskälla för många kommuner om hur man med rätt redskap kan göra lärartjänster attraktiva och eleverna nyfikna på vidare lärande.

Och så Joakim Jardenberg. Omskakande, många luftgropar och hög hastighet! Precis som en jäkligt bra föreläsning ska vara… Måste upplevas för att förstås. Men summerar jag det som jag tror att åhörarna landar i så är det: vi är alla en del av helheten, till vilken vi bidrar var och en genom vår närvaro i alla sociala interaktiva medier. Förr var en del informatörer – nu är alla kommunikatörer… I begynnelsen var det digitala medier, därefter sociala medier. Nu är vi på något sätt ”beyond” det tillståndet. Förbi, på väg, ut i någon annan slags kontext. Vad gör vi nu? Spännande att se hur nästa års konferens kommer ta sitt avstamp in i det, när många av oss redan passerat GÅ.

Inramningen av konferensen leddes av moderator Erik Sellström som med underfundig briljans guidade oss igenom de två dagarna. Tack Erik för att du föreslog att jag skulle åka med!

Underbart också att vara på en konferens där det är mer normalt än underligt att ha datorn igång i knät, de socialt nätverkande kanalerna öppna för att facebooka, twittra och kolla in presentatörernas sajter medan de står på scenen.

Med mig hem till Växjö tar jag känslan av att vara på rätt väg i verksamheten där jag jobbar. Bekräftelse på styrkan i att satsa relationsstrategiskt och proaktivt. Och på det mer personliga planet en sprudlande glädje över att äntligen vara i mitt rätta element, på rätt plats, vid rätt tidpunkt bland alla dessa öppenhjärtiga människor som delar med sig av sina erfarenheter och lärdomar!

 

 

Dumpad på FB – för en middag

I veckan som gått har jag blivit dumpad av en Facebook-vän. Eftersom det var första gången det hände och det skedde med en synnerligen intressant motivering förtjänar det ett blogginlägg! För utifrån vilka preferenser väljer vi egentligen att nätverka socialt med andra människor? Enkelt översatt: med vem är du vän på Facebook, och varför?

Jag är av åsikten och tanken att de sociala medierna är något fantastiskt som drabbat mänskligheten. Vi pratar lite, nätverkar professionellt eller privat, och utbyter tankar. Vi delar varandras vardag i form av korta berättelser och bilder. Vi möts som människor.

I ett tidigare blogginlägg har jag beskrivit min Facebookresa som en ganska trevande start, som sedermera utvecklades till en naturlig och aningens beroendeframkallande del i vardagen. Här umgås jag med vänner sen studietiden, gamla elever och lärarkollegor, de nära vännerna, nya arbetskamraterna, chefer och så ett antal personer som jag egentligen inte känner. Inte om vi ska definiera ”känner” som att vi umgås i den så kallade verkligheten. Det kan vara personer som på ett givet sätt kommit in i mitt nätverk utifrån sin yrkesroll eller sina fritidsintressen. Eller från någon annan spännande horisont.

För så tänker jag att de sociala medierna i den bästa av världar fungerar, eller? Vi länkas samman på ett omärkligt sätt och rätt vad det är träffar vi på varandra i något sammanhang. Då är det sociala smörjmedlet redan fixat och vips sitter vi ute och äter en trevlig middag på kvällen efter en konferens.

Eller så äter man inte middag alls tillsammans. För det var precis den anledningen som min nu före detta FB-vän angav som skäl till varför jag blev bortplockad. (Jag vet inte egentligen vilken etikett som gäller om man ska plocka bort folk man inte vill ha i sitt flöde – själv trodde jag liksom bara att man gjorde det, och så var det bra med det?) Hur som helst. Före detta vännen skriver om en policy att bara vara vän med dem som det känns aktuellt att äta middag med! Och att det nu inte verkar finnas någon möjlighet för oss att träffas på länge – vilket alltså ledde till kontentan att det inte var någon idé att fortsätta dela varandras vardag den här vägen.

Till saken hör att det är ett avstånd på väääldigt många mil mellan våra bostadsorter, varför jag håller för sannolikt att det snarare skulle varit helt otroligt om vi kunde träffats över en bit mat. Nej, det här var helt enkelt en trevlig person som jag lärt känna via nätet och dessutom uppskattade att ha i mitt nätverk.

Så, jag blir dels lite full i skratt, dels en aning ställd inför denna motivering. Förstår ju att det är en omskrivning som lindats in. Men nu lär vi ju sannerligen aldrig äta middag tillsammans om vi inte ses och hörs på FB? Vilket är väldigt synd.  Och så tänker jag att det här var intressant. Det här berättar något om hur vi väljer att använda de sociala medierna och hur vi själva skapar våra egna regler, policys och ramar för vår interaktion med andra människor. Jag blir nyfiken på det här ställningstagandet, eftersom det ligger så långt ifrån hur jag ser på sociala medier? Om jag bara skulle ha människor i mitt flöde som jag ”äter middag tillsammans med”, läs umgås med regelbundet IRL, så skulle det inte vara så värst bra tryck i kommunikationen på Facebook.

Men kanske är detta också ett uttryck för att en del backar tillbaka? Går in i någon slags cocooning på nätet? Skapar vår lilla bubbla av trygga, kända kontakter. Och det kanske är rätt för de personerna att vilja göra så. En del vänder FB ryggen helt och hållet.

Känns lite som ett Vänner-avsnitt: citat ”det är inte dig det är fel på, det är mig”. Typ. Men ändå sjysst att formulera (hitta på?!) en orsak till varför man dumpar någon. Det är ärligt! Känns nog bättre så. Men det hade varit okej att bara plocka bort också – eller? Och från min sida är det inga hard feelings. En relation, må så vara att det är på FB, måste ju vara ömsesidig. Fast jag kunde ju tänkt mig att ge rådet att alternativt skapa listor för sina kontakter. Jag menar, hur gör de som har flera tusen i sitt flöde tror ni? Tja, hanterar det så klart. Listor var ordet.

En annan intressant aspekt gavs när jag (så klart utan att röja källan) berättade om händelsen för mitt senaste middagssällskap – en samling sociala medieproffs. Den första kommentaren blev ”oj, vad du är modig som berättar det här” 🙂

Avslutningsvis är det intressant att ställa sig frågan: hur kommer vi i framtiden att välja våra nätverksvänner? Som i flera andra lägen tenderar människan att (kanske omedvetet) fråga sig: ”what’s in it for me?”. Du bär själv svaret.

Så, halv åtta hos mig?

Krisen är som en objuden gäst – Del 4


Summering

Som avslutning på den här lilla parasit-följetongen följer ett antal handfasta tips från mig till dig som vill komma igång med kriskommunikationsarbetet i din verksamhet.

  1. The readiness is all! Att vara förberedd och ha tänkt tanken kring en eventuell krishändelse kan vara avgörande för hur du och din verksamhet faktiskt klarar av att hantera situationen.
  2.  

  3. Gå igenom kommunikationsplanen som finns i din verksamhet. Lägg särskild vikt vid vilka uttalade strategier som bör råda vid krishändelse. Saknas en kriskommunikationsplan så se till att frågan om detta kommer upp på agendan vid nästa möte.
  4.  

  5. Hur många nedskrivna planer eller checklistor du än har så hjälper inte det förrän ni har implementerat dem i verksamheten. Genom att synliggöra, aktualisera och öva så ökar troligheten att ni också har beredskap att agera på ett adekvat sätt när det väl gäller. Tänk flexibilitet snarare än låsta positioner.
  6.  

  7. Förankra internt det ni går ut med externt. Glöm inte bort dem som arbetar inne i verksamheten och att det är av vikt även för dem att få information.
  8.  

  9. Öppenhet och ärlighet är nyckelord för att skapa förtroende hos media och allmänhet. Och ni är beroende av att ha goda relationer utåt i det fortsatta krisarbetet. Det sista ni behöver är en förtroendekris ovanpå den reella krishändelsen.
  10.  

  11. De sociala medierna är ett snabbt redskap för att nå ut med avgörande information i ett krisskede. Men, det är smart att bygga relationerna med målgruppen innan krisen är ett faktum – likaså att investera i det ”know how” som krävs för att utnyttja den här typen av kanaler.
  12.  

  13. Krisen är inte över förrän alla frågor är besvarade! Efterarbetet av en kris kan bli utdraget och tröttande för verksamheten. Trots detta är det viktigt att rusta sig för att fortsätta informera vidare, även när man som avsändare tycker att alla frågor borde ha fått ett svar.

Kommentar
Östersunds kommun hade under parasithändelsen ingen kriskom-munikationsplan att falla tillbaka på. De arbetar idag med att ta fram en sådan. Inte heller hade man tidigare använt de sociala medierna som kommunikationskanaler. De mötte således inte några medborgare vare sig på Facebook, Twitter eller Youtube. De håller nu på att bygga en struktur för detta.

Flera bitar i berättelsen om parasit-krisen tyder trots allt på att hanteringen fungerade – i alla fall sett ur kommunens ögon. Man lärde sig allt eftersom och gjorde ett antal avgörande val under resans gång som visade sig bli lyckosamma. Vad den vanligen medborgaren upplevde förtäljer dock inte denna historia. Krisen är nu över, lärdomarna finns där och med dem förhoppningsvis en ökad beredskap inför framtiden. Men kom ihåg – krisen kommer när du minst anar det…


Tidigare läsning:

Krisen är som en objuden gäst – Del 1
Krisen är som en objuden gäst – Del 2
Krisen är som en objuden gäst – Del 3

 

 

 

Krisen är som en objuden gäst – Del 3

Här följer fortsättningen på parasit-krisen och kommunikationen runt den.

”Vi positionerade händelsen.”
Kommunen tog raskt initiativet till att positionera händelsen under rubriken ”Vatten värt att vårda” som ett svar på varför man inte valde att flyga in vattentankar, vilket en opinion ställde allt högre krav på. Istället var budskapet att man helt enkelt fick fortsätta koka sitt dricksvatten.

Genom att själv sätta agendan kan en verksamhet styra vad som ska kommuniceras, man äger helt enkelt informationen på ett annat sätt än om man låter andra avgöra vad som är relevant. Vet du hur man positionerar en händelse – eller vem du skulle be om hjälp att göra det?

”Det här är inte någon kris!”
Man ville delvis avdramatisera själva händelsen genom att inte kalla det för kris. En reell kris hade varit att befolkningen inte i någon form haft tillgång till dricksvatten. Istället belyste kommunen att vattnet gick att dricka, men att det måste kokas. En tydlig skiljelinje med andra ord.

”Vi valde att inte argumentera med anonyma tyckare.”
På lokaltidningens webbforum gavs utrymme för debatt kring parasitutbrottet. En hel del anonyma kommentarer var tämligen negativa, men man valde som strategi att inte kommentera dessa just på grund av att de inte hade någon namngiven avsändare.

Att ha tänkt efter före hur man väljer att kommunicera i de sociala medierna kan påverka utgången av den här typen av dialog. Vilka kunskaper har din organisation kring hur sociala medier fungerar och hur ni optimalt skulle kunna dra nytta av dem – före, under och efter krisen?

”När allt var över blev det viktigt att kommunicera att vattnet nu var rent.”
Efter det faktum att krisen var över gick kommunen in i nästa fas, då gällde det att återuppta allmänhetens förtroende för det kommunala dricksvattnet. Kampanjer skapades, och en viktig frågeställning (inte minst etiskt) blev ”vad är rent vatten?”.

”Man tror inte att detta kommer skada varumärket Östersunds Kommun på sikt.”
Om detta får framtiden sia, men man tror idag att de positiva värdemärkena kommer kvarstå kring kommunen som äppelkäckt frisk och sportig där invånaren njuter av god livskvalitet – inte minst genom det rena vattnet från Storsjön…

Hur du och din organisation väljer att hantera en kris kan snabbt få avgörande betydelse för varumärket och de värden vi förknippar med det. Vilka värden vill ni även i fortsättningen att allmänheten ska känna till?

Imorgon följer sista delen där jag summerar och kommenterar.

Tidigare läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 1

Krisen är som en objuden gäst – Del 2

*Bilden är hämtad från www.waterscan.rs

 

 

Krisen är som en objuden gäst – Del 2

Här följer fortsättningen på parasit-krisen och kommunikationen runt den.

”Vi var ärliga, uttömmande, snabba och tillgängliga när det gällde media.”
Något kommunen själva tycker att de lyckades med var öppenhet och tillgänglighet gentemot media. Detta skulle också prägla fortsättningen av den långdragna händelsen. Man hade kontinuerliga pressträffar, vilket visade sig vara en bra strategi eftersom man övrig tid fick vara i fred och kunde arbeta vidare med att lösa krisen.

En respektfull relation byggdes med medierepresentanterna, som man också såg till att serva i form av tillfällen för fotografering så att de skulle kunna bildsätta nyheten på ett korrekt sätt. Inte minst ”utbildade” man journalisterna rent faktamässigt genom att berätta på ett väldigt konkret sätt om hur till exempel dagvattensystemet fungerade. Dessutom producerade kommunen under tiden faktaspäckade reportage och filmer – också som en service gentemot media – men i förlängningen naturligtvis med syftet att nå den allmänne medborgaren.

”Vi responderade hela tiden och använde det som ett sätt att berätta internt, men också för att medieträna nyckelpersonerna.”
Helt plötsligt skulle ansvariga inom kommunen möta media för presskonferenser, något som ställde nyckelpersonerna inför en ny situation. Allt eftersom ökade säkerheten.

Vilken betydelse har det för en verksamhet att man regelbundet har ägnat sig åt medieträning inför en krissituation? Att veta hur media tänker, vad som lägger grunden till en riktigt bra nyhet och hur dina svar, din retorik och din framtoning kommer att uppfattas?

”Det är jätteviktigt att kommunicera att man inte har någon ny information.”
Under en sådan långdragen händelse som den i Östersund, omkring tre månader, blev detta en oerhört viktig lärdom. Vattnet skulle fortsätta att kokas, några ”nya” nyheter var efter ett tag inte så lätt att vinkla fram och därmed blev det rent informationsmässigt betydelsefullt att fortsätta kommunicera utåt allmänheten att samma rekommendationer fortfarande gällde.

En inte ovanlig situation kan annars uppstå där avsändaren anser att man inte har något nytt att berätta och tystnar, alternativt vill minska folks oro. Tvärtom är det här av oerhörd vikt att fortsätta kommunicera, om än bara genom att säga att man inte vet, men att man återkommer med information. Tystnaden i det här läget är den värsta tänkbara vägen eftersom den ökar risken för spekulationer och ryktesspridning. Och det är det sista du behöver i en kris.

Imorgon följer nästa del där det bland annat handlar om positionering, varumärke och sociala medier.

Tidigare läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 1

Mer läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 3

* Bilden är hämtad från www.sverigesradio.se


Krisen är som en objuden gäst – Del 1

Under den gångna veckan har jag haft förmånen att delta i den årliga nätverksträffen för informatörer/kommunikatörer inom Sveriges räddningstjänster. Bland flera intressanta föreläsare märktes representanter från informationsavdelningen i Östersunds kommun. De har under det gångna året fått omfattande praktisk erfarenhet av hur man kommunicerar kris i samband med parasitutbrottet i dricksvattnet. Inte minst blev det ett uppvaknande kring vikten av att ha en kriskommunikationsplan – vilket man inte hade vid den här tidpunkten.

Att lyssna till hur andra har upplevt och gått igenom en krissituation rent informations- och kommunikationsmässigt är tämligen lärorikt. Just i Östersundsfallet finns flera klassiska faktorer, och inte minst lärdomar, i scenariot som är värda att fånga upp.

Man brukar prata om krisens tre stadier: före, under och efter. Just förstadiet blev för Östersunds del ett konstaterande att ett flertal personer insjuknat i magsjuka orsakad av parasiten cryptosporidium. Det skulle visa sig att smittkällan var dricksvattnet och antagligen var det i detta läge som krisen trädde in i ”under-stadiet”.

”Vi hade ingen kriskommunikationsplan eller strategi”
Hur otroligt detta än låter så var det så det faktiskt var. Den pressansvarige informatören hade god kännedom om hur dags lokaltidningen gick i tryck och agerade raskt under fredagskvällen med att stoppa pressarna – för att nyheten om att allmänheten måste koka sitt dricksvatten skulle hinna komma ut i lördagstidningen. I övrigt fick helt enkelt aktörerna upprätta någon slags strategi för att nå ut med informationen och parallellt hantera medias frågor.

Hur vanligt är det att större verksamheter inte har någon specifik kriskommunikationsplan/-strategi? Hur ser det ut i din organisation eller på ditt företag?

”Det första dygnet var vi efter hela tiden!”
Det fanns inget att falla tillbaka på, ingen manual att titta i. Till exempel missade man att lägga ut information på kommunens webbplats, en i sammanhanget given plats för att informera allmänheten. Efter ett tag blev webben den naturliga informationskällan. Man öppnade också telefonservice dit allmänheten kunde ringa in sina frågor och få svar.

Hade det gjort stor skillnad om man haft en kriskommunikationsstrategi, varit förberedd och övat krisberedskap av det här slaget? När satte ni er ned senast för att prata om vilken typ av händelser som skulle kunna drabba er verksamhet – och hur ni skulle hantera dem?

”Det blev oerhört viktigt med stabsfunktioner.”
Man upptäckte snabbt att det blev helt avgörande att arbeta i enlighet med stabsfunktioner. En person på respektive post: arbetsledare, svara i telefon, skriva pressmeddelande, ansvara för omvärldsbevakning, hålla i mediekontakter, styra upp reportageteam och så vidare.

I en kriskommunikationsstrategi är detta en given rubrik, men den bör också rent praktiskt ha övats – innan krisen är ett faktum. Då finns en beredskap att gå upp i stab när situationen kräver det. Hur ser strukturerna ut i din verksamhet, och hur flexibla är ni att hantera en snabbt uppkommen krissituation?

Imorgon följer nästa del där det bland annat handlar om mediehantering vid krishändelse.

Mer läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 2
Krisen är som en objuden gäst – Del 3
Krisen är som en objuden gäst – Del 4

*Bilden är hämtad från www.mynewsdesk.se

Grattis! 10 år i efterskott…

Läser i den lokala tidningen att de kommunala gymnasieskolorna ska börja satsa på sin marknadsföring genom att anställa kommunikationsansvariga på respektive skola. Konkurrensen är hård från friskolorna och något måste göras. Politikerna uttalar sig och Planen ska nu smidas för effektiv elevtillströmning.

Ett välförtjänt grattis är på sin plats! Visserligen ungefär tio år i efterskott – om man ser till när behovet primärt uppstod – men ändå! Jag vet att detta är efterlängtat. Som kommunikatör kan jag även säga att det är ett klockrent beslut att rusta sig med rätt kompetens.

För kommunikation är lika med relation. Den relation som man så gärna vill bygga med mottagaren ur ett alldeles specifikt syfte. Som är nödvändig att prioritera för att förtjäna förtroendekapitalet nu och i framtiden. Varje gång, om och om igen. För det löser sig inte av sig självt, om man säger så.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om bland annat Borås stad som valde en intressant väg i sin kommunikation gentemot de blivande gymnasisterna. Hoppas att Växjöskolorna tar höjd ordentligt och hittar sin egen nisch.

Följer med stor spänning denna utveckling.

 

 

När vi rubbas i våra cirklar

Förändringsprocess. Smaka på ordet. Vad känner du rent spontant när du får veta att något kommer att förändras i din omgivning? Tillit och trygghet med ett stänk av nyfikenhet? Eller kanske rädsla och en vilja att krampaktigt hålla fast vid tingens normala ordning?

Jag har tidigare skrivit om att det kan krävas både mod och uthållighet när man önskar förändra något i sin tillvaro. Är omställningen självvald så är det en ren boost för självkänslan och existensen när allt klaffar och går den önskade vägen.

Men ibland så rubbas vi mer eller mindre i våra cirklar. När det som är invant och välbekant plötsligt byter skepnad reagerar vi olika – för vi är ju olika som människor. Ta till exempel förändringar bland personalen på en arbetsplats. För någon kan det bli ett tillfälle att inta en ny roll i gruppen och organisationen, vilket lyft! För någon annan uppstår känslan av att man själv inte riktigt hängt med och att man kanske själv borde ha tagit ett steg eller två i någon (annan) riktning.

Sedan jag sa upp mig för tre veckor sen har den vanligaste frågan från omgivningen varit: ”hur känns det?”. Nästan som om man var en idrottsstjärna som klarat ett långt lopp och precis vunnit på mållinjen. Jag har genomgående svarat ”fantastiskt!” och därmed bekräftat att läget är precis som det ska vara när man tackat ja till ett superintressant och utvecklande nytt jobb.

De flesta tycker det är roligt och är nyfikna på förändringen. Några har blivit överrumplade och tycker det är ledsamt. Andra pussar och kramar och säger att framtiden ligger för en. Att jag är modig. Alla reaktionerna är i mina ögon spännande och välkomna.

Vad som därefter har skett i de här samtalen är att många börjar berätta om sina egna drömmar. Om vad de skulle vilja göra, utifall att de fick chansen. Någon skulle vilja ändra riktning helt i livet och arbeta mer ”med händerna” istället. En annan drömmer om att gå ned i arbetstid och ytterligare någon vill helt enkelt byta arbetsplats för att man inte trivs eller känner att det är samma kontext som tidigare.

Förändringar sätter igång tankar, känslor och processer. Men det många glömmer under resans gång är att de inte behöver åka runt som passagerare i sitt eget liv. Du kan faktiskt kan sätta dig på förarplatsen och ta över ratten. Och det där med att få chansen eller att ha tur… sanningen att säga ligger det oftast väldigt mycket hårt arbete bakom en målmedveten förändring. Ju mer vi exponerar oss för en mental eller fysisk förflyttning, desto oftare studsar vi kanske då och då in i det som man kan kalla för möjligheter eller öppningar i tillvaron. Då gäller det att ha ögonen öppna och faktiskt reflektera ”det är nu det händer”! Oj! Bäst att tacka ja! Annars är det lätt att det bara studsar förbi innan vi vet ordet av.

Så fundera lite över dina drömmar. Kanske är du tillfreds där du befinner dig just nu. Eller så finns det något som längtar ut, något som pockar på din uppmärksamhet och som du kanske ska sätta dig ned och lyssna till.

Lycka till!

* Bilden: Ett lärarliv avslutas och packas ihop.


Jag trycker på Gilla-knappen

Staffanstorp, Borås och Karlstad. Eller kanske nytänk, passion och drivkraft? Tre synnerligen goda förebilder i kommunvärlden vad gäller att skapa medborgardialog via våra sociala medier. De har alla valt lite olika vägar, men utmärker sig genom sin entreprenörsanda.

Konferens på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, är en positivt överraskande upplevelse. Inte minst får ordet transparens en ny betydelse när man blickar ned från tolfte våningen rätt in i mötesrum och konferenslokaler i form av inglasade balkonger. Tillsammans med ett fyrtiotal andra personer inom området information och kommunikation kan jag konstatera att jag är på rätt plats, vid rätt tidpunkt i livet –  för att nätverka och inspireras!

Staffanstorp har idag släppt sin nya webbplats – helt utformad i WordPress. En fascinerande väg att gå för kommunen som inte bara vill in i framtiden, utan också använda sig av moderna digitala verktyg på resan dit. Här vill man gärna se själva webbplatsen som navet för kommunikationen med medborgarna. Kommentera- och delafunktionerna visar på öppenhet och ett intresse att möta den enskilde individen i sin vardag.

Borås visar på synnerligen relationsstrategiska vägar med målet att nå blivande gymnasieelever. Man har förstått att kommunikation = relation och en väldigt personifierad sådan. Bra jobbat skulle jag vilja säga! Ett fräscht grepp med bra twist som många andra aktörer borde reflektera en hel del kring.

 

Karlstad lyser verkligen som solen på den sociala mediehimlen – störst på Facebook bland kommunerna! Hög målsättning och en tydlig marknadsföring backar upp den goda tonaliteten i direktkommunikationen med Karlstadborna. Många bra tips på hur man gör, praktiskt och säkerhetsmässigt. Dessutom en påminnelse om varför implementeringen är så viktig i det interna förarbetet innan organisationen går in på till exempel Facebook och Twitter.

Och se där! Karlstadborna är intresserade av risk- och kriskommunikation!
I like 🙂

Människor och möten. Kittet i kommunikationen. Tack alla ni som delade med er av kreativitet och goda exempel! Sharing is onekligen caring!

Jag trycker på gillaknappen…

 

Möjligheter istället för hinder

Vad är skillnaden som gör skillnaden? Frågan studsar ut i den fullsatta, kvalmigt augustivarma aulan som är fylld av lärare. Det är uppstartsvecka efter ett långt sommarlov och nu ska vi inspireras, lyftas och kompetensutvecklas av en inhyrd föreläsare. Vi som har varit med förr är må hända lite luttrade inför långa sittningar just den här augustiveckan och har väl inte extremt höga förväntningar. Då vet jag ännu inte att det här tillfället kommer etsa sig fast i mitt minne en lång tid efteråt. Kanske mer än något föredrag har gjort tidigare.

Mannen som intar scenen heter Michael Södermalm och han tar oss med på en mentalt hisnande resa. Jag vet inte om det bara är så att alla mina förändringsbenägna kanaler just då står vidöppna, men hans ord, retorik och exempel går rätt in i hjärtat och själen. Det vidrör något som legat och pockat ett tag på uppmärksamhet, men inte riktigt fått luft.

Kanske är den här stunden helt avgörande. Kanske är den början på något nytt, eller rent av början på slutet. Det beror på hur man vill se det. Men en förändring har satts igång och jag lämnar aulan med ett ljusgult A4-papper med några väl valda citat från de senaste timmarna. Fortfarande idag, nästan två år senare, står det pappret på mitt skrivbord som en påminnare om vilka möjligheter vi människor har att välja vår väg genom livet.

”Mest flexibel vinner!” står det bland annat på lappen. Jag översätter det till att den som är öppen för förändring har lättast att hantera livets alla svängningar.

Det är inte alltid enkelt med förändringsprocesser, vare sig i det privata livet eller på våra arbetsplatser. Det kan upplevas som ett hot, någonting som skrämmer oss eller som vi är ovana vid. Ganska många företeelser kan kvala in på den här listan. Om vi kan ta det för vad det är och acceptera det, titta lite överseende på det och tänka att ”jaha, där var det en förändring på gång” så kan vi genom den identifikationen ta udden av det som upplevs så omvälvande. Go with the flow. Det enda vi vet om framtiden är att den är komplex och föränderlig. Våra tankar behöver ledord när vi blickar ut från toppen av utsiktstornet. Så prova nästa gång att se möjligheterna – istället för hindren…

Så vad är då skillnaden som gör skillnaden? Svaret heter inställning. Attityden är viktigare än de resurser vi begåvats med.

The world is yours.

 

Radio utan rörliga bilder

”Alltså, radio känns ju gammalt och ute. Det har ju inte några rörliga bilder. Att lyssna på radio gör bara de som växte upp förr i tiden och som inte hade TV.” Orden är hämtade från några gymnasister som har fått i uppgift att reflektera kring, samt analysera, våra public service kanaler. De flesta ungdomarna lyssnar över huvud taget aldrig på radio. Kanske tittar man på ”Vakna med the voice” (vilket alltså är ett radioprogram som även sänds på tv:n). Att lyssna på program med fast innehåll och journalistiskt hållna intervjuer – nej, det har man i princip aldrig ägnat sig åt.

Vad är det då som har hänt? Radion finns ju på webben och i deras telefon, hur modernt som helst kan man tycka? Varför lockar det inte? Att simultant kunna utföra andra sysslor parallellt med lyssnandet vore väl toppen? Svaret ligger delvis i att de andra sysslorna ofta består av just medieanvändning. Och den vill man själv styra över; editera, planera och tillämpa på sitt eget sätt. Inte riktigt förenligt med de traditionella radioprogrammen. Nej, istället vill man själv välja musik. Att inte kunna göra det är en klar begränsning, snudd på ett förolämpande slöseri i tillvaron. Man tar inte skit liksom.

Ungdomarna skräddarsyr således sina medievanor och har ett individualistiskt tillvägagångssätt för att skapa sig den medievardag de är intresserade av. På Spotify skapar man sina egna listor istället för att lyssna på (dålig) radio.

Eftersom det är intressant att backa bandet lite och byta perspektiv, så blir det här på sin plats att hänvisa till kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan. Redan 1964 skrev McLuhan om de nya medierna: ”den som studerar medier inser ganska snabbt att ’nya medier’ – vilka de än må vara – ständigt betraktas med tveksamhet av de människor som tidigare vant sig vid att använda andra – tidigare – medier.” Han menar att det finns en konservativ impuls i samhället som leder till en misstänksamhet gentemot de medier som man inte är familjär med. De sätt att kommunicera och interagera som visar sig avvikande till de gängse tenderar att avfärdas som sekundära och problematiska.

Om vi då tänker oss att introduktionen av radio för dagens unga blir likställt med ”nya medier”, när de tvingas till konfrontation genom att närma sig innehåll och form – ja då blir resonemanget tämligen gångbart även här. De har redan vant sig vid en annan medieanvändning och ser därmed med skepsis på de traditionella formerna. Man avfärdar mediet på samma sätt som en äldre generation kan vifta bort bruket av nutida, sociala medier.

Dagens populär- och mediediskurs resulterar allt för ofta i ett förvånat ogillande av dagens vuxna. Tänk att unga människor lever i en så annorlunda värld jämfört med den ”nostalgiskt ihågkomna”? Visst kan vi skratta lite åt uttalandet att det inte finns några rörliga bilder i radion (så självklart, eller hur?!) men skrattet fastnar i halsen när vi börjar förstå att framtidens radio faktiskt kommer innebära något helt annat än vad vi tidigare varit vana vid. Riktigt hur vet vi ännu inte, men vi kan lugnt vila i tanken kring att det kommer förändras. Det är ju det enda vi med säkerhet vet; att framtiden är föränderlig och komplex.

Bilden är hämtad från www.fotoakuten.se

 


Skapade behov och förändrade villkor

Det blir många referenser just nu till Brit Stakston i den här bloggen. Det beror på att hon är en av Sveriges idag mest aktuella kommunikationskonsulter som jag dessutom haft förmånen att få träffa. Hennes blogginlägg är klart läsvärda.

På JMK verkar det ha gått hett, eller kanske snarare iskallt, till i veckan som gick. Jag läser med stort intresse om journalistens förändrade villkor, något som påverkar oss alla. Idag är vi många som skildrar verkligheten, jämfört med för bara tio år sedan. Vad händer med yrkesrollen och vad händer med samhällsdebatten?

I en diskussion med vännerna under fredagskvällen undrar vi hur länge man kommer hålla på med Facebook. När kommer vi titta tillbaka över axeln och skratta lite över att vi höll på som vi gjorde? Kanske aldrig, kanske snarare än vi tror. Vilka mediekanaler kommer vi i framtiden i stället att befinna oss i? När Youtube kom så ifrågasatte man huruvida allmänheten skulle kunna vara intresserad av att titta på sådant som amatörer filmat på egen hand. Tramsiga vardagsskildringar av olika slag.

Idag vet vi bättre. Och om vi är kloka så tänker vi att det enda vi vet om framtiden är att den är föränderlig. Då blir det lite lättare att förhålla sig till den. Särskilt uppenbart blir detta när jag tittar på filmen om Facebook – The social network. Det är många svindlande tankar som väcks och faktiskt är det just facebookar  jag gör klockan halv ett på natten när vinjetten tonat ut. Skapade behov. Men ändock intressanta sådana.

The fun theory

Det här är grundtanken bakom lusten att lära. The fun theory.

Vi når målet – men på lite annorlunda sätt. Istället för att bara åka med tar vi aktiva steg, känner kraften. Upplevelsen får vi på köpet. Följande film är en liten tankeväckare och inte minst ögonöppnare. Varför inte ha den som utgångspunkt?!

Superpedagogik?

Klass 9a har börjat igen. Debatten kring skolan ventileras på diverse ställen, bland annat på Newsmill, där en av skribenterna anser att programmet kan vara skadligt för blivande lärare. Metta Fjelkner skriver ett tämligen långt, och nyanserat, inlägg som gör kopplingar till skolans grundförutsättningar. På komplexa problem finns sällan enkla svar.

Det är med blandade känslor som jag tittar på Klass 9a.

Osökt kommer jag att tänka på en annan serie som nu går på bästa sändningstid i SVT. Vissa parallella drag kan urskiljas: