Etikettarkiv: Ödmjukhet

Apple – en kärlekshistoria

Apple har alltid varit det givna alternativet för mig. Det har inte funnits något annat, inte sedan jag i sena tonåren väl förstod att det fanns två olika datorvärldar: den som stavades pc och den som gick under namnet Mac. Mina tidiga erfarenheter av datorer var av pc-slag och det var koder, gröna flimrande bokstavskombinationer parallellt med den läskiga känslan av att råka formatera hårddisken – något som dataläraren ofta skrämde oss med.

Min första mac såg ut som en liten holk! Holken stod på mitt skrivbord på den lokala tidningsredaktionen där jag jobbade som skrivande journalist. Jag tyckte den var fantastisk! När jag ser den idag så fylls jag av nostalgi och tacksamhet, för den var den första förälskelsen i en lång rad av Apple-produkter.

 

Genom åren har så ett antal mac-datorer passerat genom mitt liv, både privat och på arbetsplatsen. I skrivande stund är såväl arbetsdatorn som den privata en MacBook Pro – absolut en favorit. Tänk vilken utveckling.

Vi skriver 2011 och vårt dagliga liv har fyllts av fantastiska kommunikationsmöjligheter via Apple. Och precis som för tjugo år sedan är jag lika fascinerad av alla fina, smarta, underbara produkter. För den som inte är frälst är det svårt att förklarande sätta fingret på vad det är som gör dem så outstanding. Att de har vacker form, härliga färger och liksom ”känns bra” är ju självklart för alla. Men jag ska göra ett försök. Väldigt tidigt upplevde jag en exklusivitet, en ”vi är inte så många som har dem, men snacka om att vi verkligen har förstått det unika”. Bland oss så kallade early adopters, som tidigt tar till sig nyheter, spred sig en känsla av gemenskap. Vi var verkligen i minoritet och blev alltid lätt hånade av framförallt pc-teknikerna på arbetsplatsen.

Idag har den känslan minskat något i takt med allt fler användare. Ibland blir till och med teknikerna omvända tror jag… Men det gläder mig, för det betyder ju att vi är på rätt väg, att fler får uppleva det fantastiska.

För att ge dig en bild av upplevelsen så brukar jag använda följande metafor:
Föreställ dig att du kör nedcabbat, med vinden fladdrande i håret, i en turkos sportbil längs Highway One i Kalifornien. Den som varit med om det vet att det är en oslagbar upplevelse. Så känner jag inför min mac-dator.

Jag är ganska säker på att det var en väg som Steve Jobs körde många gånger under sitt liv. I verkligheten och rent symboliskt. Nu finns han inte med oss längre och det känns så konstigt. Så sorgligt. Jag blir berörd.

Tack Steve Jobs för allt du gav oss.

 

 

En puppa av falsk trygghet

 

Vaknar lite diffust av att någon står och drar i sängen så att den skakar. Konstigt nog kan jag inte urskilja personen ifråga, men det känns tydligt att sängen inte står stilla. Efter några sekunder förstår jag att den faktiskt rör sig av sig själv. Hela huset skakar och hjärnan lyckas till slut koppla vad som händer. Det är jordbävning.

Året är 1999. Vi är i Kalifornien och det är vår första natt efter den långa flygturen över Atlanten. Jetlagen har börjat verka och vi är tämligen tidsförvirrade. Pratar med varandra och konstaterar att något inte är som det ska. När vi tittar ut genom hotellfönstret slår det höga vågor ur polen. Det absurda och väldigt irationella som nu inträffar är att vi helt enkelt går och lägger oss igen. Och somnar om. Just det. Jetlaggade och på främmande mark. Utan koll.

När vi vaknar nästa dag förstår vi av medierapporteringen att en tämligen kraftig jordbävning inträffat i öknen några mil ifrån oss. Som tur är har väldigt få människor drabbats – det värsta som hänt är att ett godståg hamnat mitt i det värsta skalvet.

Det vi nu inte vet är hur starkt efterskalvet kommer bli. Vi tittar på prognoserna och fascineras av det amerikanska nyhetsankaret som med schwung i rösten förmedlar sensation blandat med expertkommentarer.

Som tur är blir inte efterskalvet så kraftigt och vi märker knappt av det.

Först i efterhand reflekterar vi över vad vi inte gjorde, men kanske borde haft beredskap för. Hade vi kollat utrymningsvägarna? Nej. Var vi medvetna om vad man egentligen gör vid en jordbävning? Nej. Visste vi att Kalifornien regelbundet drabbas av mindre skalv? Ja.

Med andra ord var vi informerade om risken, men rustade oss inte för den. Nu gick ju allt väl, men upplevelsen har etsat sig fast i minnet. Det kunde lika gärna blivit en annan händelseutveckling. Utan att vi haft en chans, hur väl förberedda vi än hade varit.

I dag har Japan drabbats av sitt värsta skalv på 300 år med en efterföljande tsunami med tio meter höga vågor. Ofattbart och katastrofalt. Bilderna rapporterar en sönderslagen infrastruktur där människors liv gått i spillror.

En del frågar vad jag menar med risk och kris när jag berättar om vägvalet inom kommunikationsvetenskapen. Kris i sig har flera olika synonymer i litteraturen: olyckor, katastrofer, extrema händelser, allvarlig samhällsstörning, krishändelser. Så trygga och omhuldade är vi i Sverige att de flesta inte riktigt har referensramar eller erfarenhet av speciellt många krishändelser. Det är ju bra förstås, men det placerar oss också lite naivt i en puppa av falsk trygghet.

1994 lärde vi oss vad ett bogvisir är när Estonia gick till botten. 2004 blev vi smärtsamt varse vad en tsunami betyder. För varje ny krishändelse och katastrof som vi följer på avstånd via medierna, alternativt (hemska tanke) själva upplever, ökar medvetenheten om vår utsatthet. Följer då våra handlingar och vår egen beredskap denna ökade kunskap? Nja. Tyvärr hjälper det av förståeliga skäl inte heller alltid med god förberedelse, hur gärna vi än skulle vilja det, när katastrofen innebär ett mardrömsscenario som hämtat ur en film.

Ikväll går tankarna till alla dem som befinner sig mitt i krisen.