Etikettarkiv: Norge

Ett land i kris

Nyheten att en bomb detonerat utanför regeringsbyggnaden i Oslo dyker ned rätt i semesteridyllen på Fårö. Det är fredagen den 22 juli 2011. Uppkopplingen där vi befinner oss är dålig, vi är långt från 3G-nätet och det är svårt att snabbt få fram mer information via telefonen. En stund senare hör jag på radion om vad som skett på Utöya. Resten av dagen, kvällen, helgen och den kommande veckan följer vi så många nyhetssändningar vi kan via radio och tv.

Det är ogreppbart och fruktansvärt. Vi blir väldigt påverkade av händelsen och det känns svårt att släppa tankarna som spinner iväg åt alla möjliga håll. Faktiskt vill jag inte släppa tankarna på det som skett heller. Händelsen ger oss en möjlighet att fundera över vad som är viktigt i livet, varför vi alla måste agera för ett samhälle präglat av humanitet och öppenhet. All respekt och medkänsla till offren, de anhöriga och det norska folket.

Som Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckte det: ”vi måste sträva efter ett ännu öppnare samhälle”. Utifrån sett känns det som om rätt personer agerat väldigt snabbt, korrekt och med kommunikativ tydlighet. Stoltenberg prioriterar att åka till sjukhuset och besöka de svårt skadade och deras anhöriga. Han reser till uppsamlingsplatsen utanför ön där massakern skett och möter de anhöriga. Empati blir ledordet. Han är djupt berörd, men lyckas trots det förmedla fokus och stabilitet. Ur den aspekten blir det lätt att instämma i att statsministern tar rollen av landsfader.

Att hantera kris

Stoltenberg agerar otroligt föredömligt i hur man hanterar en krissituation av den här digniteten. Och han visar att just empati är en helt central del i kommunikationen där och då. Det räcker inte med information i det här läget, man måste också rent retoriskt visa sin medkänsla. Och det gör han med besked genom hela förloppet. Utan att bortse från vikten av att informera med skärpa och tydlighet.

Värt att minnas som jämförelse är hur delar av Sveriges regering vid tsunamikatastrofen just brast vad gällde empatin och det snabba agerandet ­– och där en kommunikationschef på en resebyrå istället svarade upp mot förväntningarna på vilken retorik och handlingskraft som var lämplig i situationen…

Tillbaka till Norge och dess krisorganisation, vars maskineri utåt sett verkar fungera alldeles ypperligt. Jag blir trygg när jag följer den ena rapporteringen efter den andra och får veta vilka prioriteringar som gjorts och på vilket sätt man hanterar den så komplexa situationen.

I efterhand framkommer dock uppgifter om att polis och räddningspersonal fått kommunicera via fax och över andra okrypterade kanaler, på grund av att de inte haft tillgång till det digitala nätet. Frustrationen blir tydlig över bristen på säkra, snabba kommunikationssätt. Säkerligen kommer man nu i efterhand att utvärdera insatserna, särskilt eftersom anhöriga redan väckt frågan om varför det tog så lång tid som en timme för polisen att nå ut till Utöya.

Den hjälteinsats som alla inblandande bidrar med ger emellertid en hedervärd bild av hanteringen av den oerhört svåra situationen. Det är med stor respekt för alla drabbade som insats- och räddningsledare redogör för vad som sker på plats när de intervjuas.

I Sverige tar krisinformation.se (rent krismässigt) snabbt rollen som förmedlare av viktig information kring händelsen. Man passar också på att pedagogiskt berätta om hur vi i Sverige skulle hanterat en liknande händelse. Bra där! Många fler skulle vara betjänta av att ha den här typen av gilla-sida i sitt flöde på Facebook och Twitter – om de bara visste att den fanns. Jobba lite på det MSB, speciellt som det nu i efterhand kan vara ett bra läge att öka människors medvetenhet ännu mer.

Att bli en del av flödet

Beträffande de svenska mediernas bevakning har en diskussion i efterhand blommat upp om varför public service-kanalerna inte valde att bryta sina ordinarie sändningar, utan i det närmaste körde på med tv-tablån som vanligt. Ännu har jag inte sett något svar på varför man valde att agera så, alltså kvarstår frågan kring vilken roll SVT och SR ska spela som snabb nyhetsförmedlare i en händelse som denna? Eftersom jag själv var totalt ”utelämnad” åt just dessa kanaler, på grund av bristande uppkoppling, blir det så oerhört tydligt att mina gängse informations- och kommunikationsvägar inte enbart längre är just ovan nämnda kanaler. För det var på Twitter det mesta hände och naturligtvis även i andra nätmedier. Vi skriver 2011 och det känns inte längre okej att bara nöja sig med att lyssna på radion eller titta på tv:n för att bli uppdaterad.

Och framför allt kanske inte detta handlar om att söka och tillägna sig information. Det handlar om känslan av att vara en del av flödet, att kunna kommentera, bidra genom att länka vidare, samt kanske titta på de klipp du själv finner intressanta. Jag har tidigare i bloggen skrivit om detta som benämns pull culture. Detta kommer vi diskutera mer framöver, särskilt som vi de senaste åren rört oss i ett paradigmskifte gällande de här frågorna.

Just därför blir det extra många gillamarkeringar när Jens Stoltenberg lägger ut en digital kondoleansbok, samt personligen möter upp och besvarar frågor på Twitter. För Norge i tiden, så att säga. Och vi stöttar, tänder ljus och sluter upp för vårt grannland i de sociala medierna. Att säga att inte de kanalerna fyller en oerhört viktig funktion vid den här typen av händelser skulle vittna om okunskap. Inte minst alla ögonvittnesskildringar som spreds genom Facebook och Twitter under den pågående, fruktansvärda, massakern på Utöya bekräftar snabbheten, direktheten och möjligheten till kommunikation mellan människor.

Återigen en eloge till dem som hanterat strategierna kring mediehantering och kommunikation. Stoltenberg med rådgivare har verkligen utnyttjat rätt kanaler för krishanteringen under och efter katastrofen. Här kan många myndigheter även i Sverige lära sig av snabbheten och kompetensen i att agera med rätt budskap, i rätt ögonblick, i adekvat kanal.

Agera humanitet

Jag efterlyser avslutningsvis mer samtal kring just den typen av frågor som verkar stå bakom motivet till massakern. Att vi reagerar när vi ser något som strider mot de demokratiska principerna – IRL och på nätet. Att vi ifrågasätter och inte blundar för de hatiska kommentarerna i samband med till exempel nättidningsartiklar. Kanske till och med väljer att inte göra det möjligt som arena för dyngspridning. Att vi vågar ta debatten vid fikabordet på arbetsplatsen. Och att vi reagerar om vi märker att en människa inte har något socialt nätverk runt omkring sig, eller att de är enstöringar som uppträder suspekt.

Att vi framför allt agerar humanitet, öppenhet och kärlek.