Etikettarkiv: medskapare

TankeTrampolin

Det sägs att varje ny resa börjar med ett första steg. För ett år sen började jag tillsammans med tre andra tjejer en gemensam resa. Målet var oklart, färdsättet likaså och helt ärligt åkte vi nog runt utan säkerhetsbälten ett tag. Rent metaforiskt alltså.

Resan handlade om, och styr fortfarande mot, nätverkande kring personlig och professionell utveckling. Jag hade en känsla av att just vi fyra tjejer skulle kunna inspirera varandra när det gällde eget företagande och entreprenörskap. Maria, Sara och Maria kontaktades för en första träff. Jag hoppades helt enkelt att personkemin skulle stämma. Och det gjorde den! Definitivt!

Nu, ett år senare, har vårt nätverk fått namnet TankeTrampolin. Det är ett begrepp för att våga kasta sig ut. Vi kallar det att vara sin egen livsentreprenör.

Vi inspirerar varandra på ett sätt som vi tycker hjälpt oss mycket i våra liv. Och det enbart genom att vi hittade ett nätverk i vår omgivning. Utifrån det perspektivet ville gärna dela med oss av de upplevelserna och startade därför bloggen TankeTrampolin.

Här kan du bland annat läsa om vårt koncept med Heta Stolen, där vi bjuder in intressanta gäster att nätverka med. Kanske skulle du vilja sitta där?

Jag hoppas att du ska bli nyfiken och titta in hos oss på TankeTrampolin framöver!

* Never let the fear of striking out get in your way – Babe Ruth

SMIOS 2011 – Alla är kommunikatörer

Förra veckan har tillbringats i Stockholm på konferens om Sociala Medier i Offentlig Sektor – SMIOS. Låter det torrt med offentlig sektor tycker du? Då kan jag lova dig att du hade blivit överraskad av det startfält som presenterades. Med risk för att utveckla inflation kring begreppet transparens så är detta ord väldigt användbart för nedanstående exempel.

SMIOS handlade om hur offentliga förvaltningar kan dra nytta av sociala medier för att öka sin transparens och kommunikation med medborgare och medarbetare. Ett gott exempel på detta visade Skellefteå kommun upp när de i sin dragning presenterade hur de jobbar med kundservice i sitt kontaktcenter. Dessutom tycker jag att deras policy för sociala medier visar en tydlighet och öppenhet för var de finns, i vilken roll och på vilket sätt man förväntar sig att kanalerna används. Bra riktlinjer att ta efter med andra ord. Inte minst länklistan man hänvisar till exemplifierar hur viktigt det är att ha på fötterna rent juridiskt och ha tänk efter före.

Just detta betonades även av Cecilia Magnusson Sjöberg, professor i rättsinformatik vid Stockholms universitet: uppdatera dig på aktuell rättspraxis och juridiken kring sociala medier.

Borås stad och Karlstad kommun (som jag tidigare skrivit om) presenterade bra verktyg för omvärldsbevakning och kriskommunikation, samt hur man blir kung på Facebook. Inspirerande!

Kommunchef Mattias Jansson berättade om sin roll som bloggande kommunchef i Katrineholms kommun. Snacka om att vara kommunikativ och transparent i sin vardag! Inte oväntat fick Mattias ta emot SMIOS Awards. Grattis!

Rikspolisstyrelsen presenterade på ett föredömligt sätt hur man inom polisen nu använder de sociala medierna som arenor för god kommunikation. Hoppas att det utvecklar sig till alla Sveriges län så småningom.

Arbetsförmedlingen och Landstinget (Vårdguiden) visade tydligt på att man även inom dessa verksamheter drar stor nytta av de sociala medierna för att bygga relationer och ökat förtroende.

Riksantikvarieämbetet levererade en tydligt humoristisk och up to date presentation som verkligen höjde mitt intresse för deras jobb med att låta gammalt möta nytt, om man säger så.

Utrikesdepartementet kopplade direkt taget om oss som publik genom att åskådliggöra hur man höjer förtroendet för en verksamhet som inte sällan granskas vid större omvärldshändelser. Deras blogg är ett verktyg för att nå ut på ett informellt och kommunikativt sätt kring frågor som rör utrikespolitik. Spännande!

Pedagog Stockholm torde vara en inspirationskälla för många kommuner om hur man med rätt redskap kan göra lärartjänster attraktiva och eleverna nyfikna på vidare lärande.

Och så Joakim Jardenberg. Omskakande, många luftgropar och hög hastighet! Precis som en jäkligt bra föreläsning ska vara… Måste upplevas för att förstås. Men summerar jag det som jag tror att åhörarna landar i så är det: vi är alla en del av helheten, till vilken vi bidrar var och en genom vår närvaro i alla sociala interaktiva medier. Förr var en del informatörer – nu är alla kommunikatörer… I begynnelsen var det digitala medier, därefter sociala medier. Nu är vi på något sätt ”beyond” det tillståndet. Förbi, på väg, ut i någon annan slags kontext. Vad gör vi nu? Spännande att se hur nästa års konferens kommer ta sitt avstamp in i det, när många av oss redan passerat GÅ.

Inramningen av konferensen leddes av moderator Erik Sellström som med underfundig briljans guidade oss igenom de två dagarna. Tack Erik för att du föreslog att jag skulle åka med!

Underbart också att vara på en konferens där det är mer normalt än underligt att ha datorn igång i knät, de socialt nätverkande kanalerna öppna för att facebooka, twittra och kolla in presentatörernas sajter medan de står på scenen.

Med mig hem till Växjö tar jag känslan av att vara på rätt väg i verksamheten där jag jobbar. Bekräftelse på styrkan i att satsa relationsstrategiskt och proaktivt. Och på det mer personliga planet en sprudlande glädje över att äntligen vara i mitt rätta element, på rätt plats, vid rätt tidpunkt bland alla dessa öppenhjärtiga människor som delar med sig av sina erfarenheter och lärdomar!

 

 

Jag trycker på Gilla-knappen

Staffanstorp, Borås och Karlstad. Eller kanske nytänk, passion och drivkraft? Tre synnerligen goda förebilder i kommunvärlden vad gäller att skapa medborgardialog via våra sociala medier. De har alla valt lite olika vägar, men utmärker sig genom sin entreprenörsanda.

Konferens på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, är en positivt överraskande upplevelse. Inte minst får ordet transparens en ny betydelse när man blickar ned från tolfte våningen rätt in i mötesrum och konferenslokaler i form av inglasade balkonger. Tillsammans med ett fyrtiotal andra personer inom området information och kommunikation kan jag konstatera att jag är på rätt plats, vid rätt tidpunkt i livet –  för att nätverka och inspireras!

Staffanstorp har idag släppt sin nya webbplats – helt utformad i WordPress. En fascinerande väg att gå för kommunen som inte bara vill in i framtiden, utan också använda sig av moderna digitala verktyg på resan dit. Här vill man gärna se själva webbplatsen som navet för kommunikationen med medborgarna. Kommentera- och delafunktionerna visar på öppenhet och ett intresse att möta den enskilde individen i sin vardag.

Borås visar på synnerligen relationsstrategiska vägar med målet att nå blivande gymnasieelever. Man har förstått att kommunikation = relation och en väldigt personifierad sådan. Bra jobbat skulle jag vilja säga! Ett fräscht grepp med bra twist som många andra aktörer borde reflektera en hel del kring.

 

Karlstad lyser verkligen som solen på den sociala mediehimlen – störst på Facebook bland kommunerna! Hög målsättning och en tydlig marknadsföring backar upp den goda tonaliteten i direktkommunikationen med Karlstadborna. Många bra tips på hur man gör, praktiskt och säkerhetsmässigt. Dessutom en påminnelse om varför implementeringen är så viktig i det interna förarbetet innan organisationen går in på till exempel Facebook och Twitter.

Och se där! Karlstadborna är intresserade av risk- och kriskommunikation!
I like 🙂

Människor och möten. Kittet i kommunikationen. Tack alla ni som delade med er av kreativitet och goda exempel! Sharing is onekligen caring!

Jag trycker på gillaknappen…

 

We shall overcome – eller inte

– Vi ska inte ha någon twitterdemokrati i det här landet, utan en demokrati där vi folkvalda kan väga våra argument mot varandra. Det här gagnar verkligen inte någon samförståndsanda.

Orden är Carina Mobergs, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen som uttalar sig efter dagens turbulenta möte om a-kassan i arbetsmarknadsutskottet. Hon säger senare, enligt Aktuellt, att hon inte hävdar något generellt twitterförbud i riksdagen, men att det inte får förekomma twittrande under mötena.

Så genom att förbjuda telefoner och twitter och kanske även facebook (?) så ska man förändra det som är roten till det onda: människan. Människan som i alla tider burit med sig en muntlig tradition att föra en god berättelse vidare. Människan som behöver få uttrycka sig och sina tankar för att förstå sig själv och sin omgivning. Förbud istället för förnuft. Tänk om vi vände på det här resonemanget och strävade efter reflektioner och förnuftsbaserade beslut.

Jag vet inte varför jag får känslan av att detta uttalande kommer bevaras på samma sätt som ett antal andra klyftiga uttalanden gjort rent historiskt. Låt oss titta på några av dem!

– Jag tror att det finns en marknad i världen för kanske fem datorer.
Thomas Watson, IBMs styrelseordföranden 1943

– Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.
Ines Uusman, 1996, IT-ansvarig minister

– 640 kB borde vara tillräckligt för vem som helst.
Bill Gates

Kanske kan man lämpligen avsluta listan med som en nostalgisk blinkning åt kulturministern som fick ge namn åt friggeboden. Som vanligt överträffar verkligheten dikten…

We shall overcome


Nonsensutbyte eller social jämvikt?

Intresset är stort vad gäller de sociala medierna – inte bara i DN utan också på arbetsplatsen. Vad är Twitter? Hur ser det ut? Vad har vi för nytta av det? Hur hinner man med det? På fråga 1 svarar jag…. 🙂 Medarbetarna flockas kring datorskärmen för att titta, diskutera och ta till sig.

Nu är vi med andra ord i gång. Och den viktigaste ingrediensen finns redan: nyfikenhet! För den som inte är född på 80- eller 90-talet är det faktiskt inte så givet att man är insatt i alla digitala flöden. Kanske är man lite ovan? Desto större är världen som öppnar sig och möjligheterna att lära sig något nytt.

Den vanligaste kommentaren rent allmänt som jag tror kommunikatörer ofta får besvara, är nog den att man faktiskt inte är intresserad av att läsa om vad folk äter till middag eller om de går på toaletten. Jag håller med om det senare exemplet, men däremot inte det första. För det har en funktion för mig att veta vad mina vänner äter. Åtminstone ibland.

För att förstå varför detta inte är rent vardagstrams kan man hämta stöd i förklaringsmodeller ur kommunikationsvetenskapen. Här pratar forskarna om så kallad fatisk kommunikation. Det är ett slags funktion som håller kommunikationskanalerna öppna. Man upprätthåller relationen mellan avsändare och mottagare, inte minst för att bekräfta att kommunikationen äger rum. ”Vi är fortfarande vänner och vi ser varandra.”

Människor kommunicerar för att upprätthålla jämvikt i det sociala systemet, vilket representerar det faktum att människor behöver information för att känna sig delaktiga i ett samhälle. För att kunna reagera på vår sociala omgivning och för att kunna identifiera vilka faktorer som vi delar med andra i vår kultur eller subkultur, är informationen en viktig beståndsdel.

Innehållet i kommunikationen blir inte alltid vad man skulle klassificera som ”viktig information”, utan den är kontaktskapande och relationell i sig själv. Detta är också en del av den kritik som framförts av de sociala mediernas skeptiker – att det bara är nonsensutbyte av information som sker i de nya kanalerna.

Skeptikern säger kanske i detta läge att vi lutar åt ett narcissistiskt beteende och att vi allt mer strävar efter att framställa oss själva på ett så gynnsamt sätt som möjligt. En skapad hittepå-bild av vår existens. Säkert ligger det ett korn av sanning i detta. Vi vet ännu inte hur detta kommer påverka oss på lång sikt. Finns jag verkligen om ingen har tryckt på ”gilla-knappen” på länge? Å andra sidan är min erfarenhet att människorna jag möter på Facebook är sig ganska lika med hur de är i verkligheten. Man orkar nog inte hålla en spelad fasad under allt för lång tid.

Så, för att återknyta till varför det är intressant vad mina vänner äter både till frukost, lunch och kvällsmat är för att det ger mig en känsla av att vara nära dem. Dessutom kanske jag får tips om vad jag själv skulle kunna laga för måltid. Det är möjligt att jag också upptäcker att vi delar ett gemensamt intresse kring till exempel surdegsbröd. Eller så ser jag att de checkat in på en restaurang i närheten och jag överväger att göra dem sällskap på en trevlig lunch. Detta upprätthåller vår relation på ett sätt som tidigare inte existerat. Man kan kalla det för ett socialt smörjmedel. Personer som jag inte regelbundet träffar IRL kommer mig närmre och vår startsträcka är betydligt kortare när vi nästa gång springer ihop på stan. För nu stöter vi ihop varje dag på nätet om vi känner för det. Jag vill det i alla fall. Vill du?

PS! Ikväll har jag ätit stekt kyckling med tomatsallad och Tzatziki. Bara så att ni vet.

Intresserad av att läsa mer?

Kriskommunikation i sociala medier – Myndigheten versus Ungdomarna

 

Medskaparnas paradigmskifte

Jag har tidigare skrivit om förändringar som smyger sig på, liksom utan att vi märker det förrän vi är mitt uppe i processen. Den senaste tiden har det stormat ordentligt på #journalistroll kring vems verklighetsskildring som har företräde egentligen, samt på vilka grunder detta sker.

Om man drar paralleller till skolvärlden så finns det liknande utsiktstorn att befinna sig i. De handlar till stor del om digitala verktyg och vems kunnande som ska gälla. Är det lärarens expertis (kanske brist på sådan) eller elevens referensramar som avgör vilka möjligheter som öppnas i undervisningen och lärandesituationen?

Jag vill gärna tro att vi alla är medskapare på olika sätt och att det inte enbart är en person, lärare, eller yrkesgrupp som sitter på facit. Visst, vad gäller lärarens roll så är det förstås så att vi är rustade med utbildning och erfarenhet. Men eleven har andra referensramar kring bland annat digitala verktyg och sociala medier som rätt ofta förbises. Och de förbises av de lärare som av okunskap eller ointresse väljer att inte dela elevens utsiktstorn.

Visst, du kan välja att inte vara med på Facebook, ha en aning om hur Twitter fungerar eller känna till var man delar musik eller bilder på nätet. Men kanske missar du då också mötet med eleven vars vardag till stor del består av nätverkande med andra på just nämnda områden. Det handlar inte längre om att man ägnar sig åt detta som en hobby, eller har det som någon slags fritidsaktivitet. Istället är det en livsstil där du och ditt nätverk är medskapare till vår gemensamma kontext.

I SVT:s God morgon Sverige intervjuas Emma Pihl och Isabella Löwengrip angående den stora förändring det innebär att 90-talisterna nu kliver in på arbetsmarknaden. Kollisionen som kan uppstå mellan äldre arbetsgivare och ung arbetstagare kring bland annat hierarki och arbetstider är tämligen förståelig – i alla fall för den som satt sig in i det förändrade förhållningssätt de senaste årens medielandskap och samhällskontext medfört.

Ungdomarna vill gärna arbeta flexibelt avseende tid och plats. Arbete och fritid flyter ihop eftersom man vill visa vad man går för på jobbet och göra en ordentlig insats. Jobbet väljs därför utifrån vad man vill associera sig med – eftersom det kommer att vara en stor del av ens identitet och livsstil. Isabella pratar om det självklara att kunna jobba på en söndag över en brunch på stan, istället för tråkiga 8-17 instängd på kontoret.

Hierarki är något mer obekant för den yngre generationen. På nätet spelar du tydligare på lika villkor, delar arenor på ett helt annat sätt utifrån gemensamma intressen och nätverk. Du hjälper andra med din expertis oavsett om du är en sjuttonårig gymnasieelev eller chef på ett stort företag. Du kan följa och bli följd av människor ur alla sociala skikt. Du kan helt enkelt ikläda dig en annan identitet på nätet än vad som alltid är görbart i verkliga livet.

Därför blir det kollision med chefen, som inte har förstått varför ungdomarna resonerar och agerar på ett helt annat sätt än gängse normer.

Det är alltid så enkelt att slänga olika epitet efter ungdomar; de är ”lata”, ”kräsna” och behöver ”lära sig att jobba hårt” istället för att ställa så himla många krav – bland annat genom att vilja ha bra betalt för extra engagemang. Reportaget visar snarare på driftiga unga entreprenörer. Vi väljer att se det vi förväntar oss att se.

Resonemanget kring vem som är medskapare och på vilka villkor hänger alltså ihop med dels värdeförskjutningen i samhället, dels det större paradigmskiftet.

Vem är vinnaren? Den traditionella journalisten, läraren eller arbetsgivaren? Knappast. Snarare blir det de som är mest flexibla och förändringsbenägna som kommer fortsätta att tolka in sin samtid och verka i samklang med den.

Det blir framgångskonceptet.