Etikettarkiv: lärarrollen

Gästföreläsning & metakommunikation

Idag har jag haft den stora förmånen att få vara gästföreläsare på Linnéuniversitetet. Det var institutionen för Medie- och Kommunikationsvetenskap som bjöd in mig till att hålla en tretimmars föreläsning för blivande gymnasielärare med inriktning mot samhällskunskap. De har en delkurs i media och det var dags att få ett praktiskt perspektiv på hur man kan arbeta med medieverktyg i skolan.

Under förberedelserna blev det för min del en resa längs minnenas allé, minst sagt. Ibland är det svårt att få en överblick av vad man har gjort under sitt yrkesliv och det blir tydligt först när man tvingar sig själv att backa bandet och reflektera. Nu har jag ju lämnat skolvärlden bakom mig, men de 16 åren finns helt klart inom räckhåll som erfarenhet. Ibland tror jag till och med att det kan vara en fördel att ha ställt sig lite vid sidan om för att kunna inta det där helikopterperspektivet.

Föreläsningen hade många inslag av bilder och rörliga bilder, eller som den kursansvarige läraren uttryckte det efteråt: ”du metakommunicerade ju mycket med dem!” Japp. Sån är jag.

Summa summarum var det fantastiskt roligt att möta så många blivande lärare. Jag kan nästan avundas den kursansvarige läraren som får ta del av deras reflektioner under resten av veckan. För det är ju i mötet det händer och vad som följer därefter i diskussionsväg. Hoppas att jag kunnat så ett och annat frö hos dem att våga språnget i sin undervisning. För det är så mycket värt.

Själv kan jag nu luta mig tillbaka lite och glädjas åt ett trevligt uppdrag där jag fick både utmaning och ett tillfälle att spänna bågen lite extra. Känslan i stunden, när man står där med gruppen och delar en upplevelse av det här slaget är alltid unik. Lite adrenalinhöjande och faktiskt smått euforisk.

Så tack för att ni gjorde min dag kära studenter! Lycka till i era fortsatta lärargärningar. Ni kommer ha ett av de viktigaste och roligaste jobb som finns.

Medskaparnas paradigmskifte

Jag har tidigare skrivit om förändringar som smyger sig på, liksom utan att vi märker det förrän vi är mitt uppe i processen. Den senaste tiden har det stormat ordentligt på #journalistroll kring vems verklighetsskildring som har företräde egentligen, samt på vilka grunder detta sker.

Om man drar paralleller till skolvärlden så finns det liknande utsiktstorn att befinna sig i. De handlar till stor del om digitala verktyg och vems kunnande som ska gälla. Är det lärarens expertis (kanske brist på sådan) eller elevens referensramar som avgör vilka möjligheter som öppnas i undervisningen och lärandesituationen?

Jag vill gärna tro att vi alla är medskapare på olika sätt och att det inte enbart är en person, lärare, eller yrkesgrupp som sitter på facit. Visst, vad gäller lärarens roll så är det förstås så att vi är rustade med utbildning och erfarenhet. Men eleven har andra referensramar kring bland annat digitala verktyg och sociala medier som rätt ofta förbises. Och de förbises av de lärare som av okunskap eller ointresse väljer att inte dela elevens utsiktstorn.

Visst, du kan välja att inte vara med på Facebook, ha en aning om hur Twitter fungerar eller känna till var man delar musik eller bilder på nätet. Men kanske missar du då också mötet med eleven vars vardag till stor del består av nätverkande med andra på just nämnda områden. Det handlar inte längre om att man ägnar sig åt detta som en hobby, eller har det som någon slags fritidsaktivitet. Istället är det en livsstil där du och ditt nätverk är medskapare till vår gemensamma kontext.

I SVT:s God morgon Sverige intervjuas Emma Pihl och Isabella Löwengrip angående den stora förändring det innebär att 90-talisterna nu kliver in på arbetsmarknaden. Kollisionen som kan uppstå mellan äldre arbetsgivare och ung arbetstagare kring bland annat hierarki och arbetstider är tämligen förståelig – i alla fall för den som satt sig in i det förändrade förhållningssätt de senaste årens medielandskap och samhällskontext medfört.

Ungdomarna vill gärna arbeta flexibelt avseende tid och plats. Arbete och fritid flyter ihop eftersom man vill visa vad man går för på jobbet och göra en ordentlig insats. Jobbet väljs därför utifrån vad man vill associera sig med – eftersom det kommer att vara en stor del av ens identitet och livsstil. Isabella pratar om det självklara att kunna jobba på en söndag över en brunch på stan, istället för tråkiga 8-17 instängd på kontoret.

Hierarki är något mer obekant för den yngre generationen. På nätet spelar du tydligare på lika villkor, delar arenor på ett helt annat sätt utifrån gemensamma intressen och nätverk. Du hjälper andra med din expertis oavsett om du är en sjuttonårig gymnasieelev eller chef på ett stort företag. Du kan följa och bli följd av människor ur alla sociala skikt. Du kan helt enkelt ikläda dig en annan identitet på nätet än vad som alltid är görbart i verkliga livet.

Därför blir det kollision med chefen, som inte har förstått varför ungdomarna resonerar och agerar på ett helt annat sätt än gängse normer.

Det är alltid så enkelt att slänga olika epitet efter ungdomar; de är ”lata”, ”kräsna” och behöver ”lära sig att jobba hårt” istället för att ställa så himla många krav – bland annat genom att vilja ha bra betalt för extra engagemang. Reportaget visar snarare på driftiga unga entreprenörer. Vi väljer att se det vi förväntar oss att se.

Resonemanget kring vem som är medskapare och på vilka villkor hänger alltså ihop med dels värdeförskjutningen i samhället, dels det större paradigmskiftet.

Vem är vinnaren? Den traditionella journalisten, läraren eller arbetsgivaren? Knappast. Snarare blir det de som är mest flexibla och förändringsbenägna som kommer fortsätta att tolka in sin samtid och verka i samklang med den.

Det blir framgångskonceptet.

 

The fun theory

Det här är grundtanken bakom lusten att lära. The fun theory.

Vi når målet – men på lite annorlunda sätt. Istället för att bara åka med tar vi aktiva steg, känner kraften. Upplevelsen får vi på köpet. Följande film är en liten tankeväckare och inte minst ögonöppnare. Varför inte ha den som utgångspunkt?!

Superpedagogik?

Klass 9a har börjat igen. Debatten kring skolan ventileras på diverse ställen, bland annat på Newsmill, där en av skribenterna anser att programmet kan vara skadligt för blivande lärare. Metta Fjelkner skriver ett tämligen långt, och nyanserat, inlägg som gör kopplingar till skolans grundförutsättningar. På komplexa problem finns sällan enkla svar.

Det är med blandade känslor som jag tittar på Klass 9a.

Osökt kommer jag att tänka på en annan serie som nu går på bästa sändningstid i SVT. Vissa parallella drag kan urskiljas:

LÄS-projektet

2009 tog Läsprojektet på Kungsmadskolan klivet in i den digitala världen. Samarbetet ledde till språkspaningar i bloggformat, filmatiserade litterära klassiker och formgivna haikudikter.  Webbplattformen lanserades under överinseende av de lokala medierna samt projektgruppen för Ung kommunikation från Linnéuniversitetet.