Etikettarkiv: krishantering

Surprise! Här är ditt liv 2013.

Hej på mig själv.  Tänkte bara ge en påminnelse om några saker. Det har med deadline och livet att göra. Föreställ dig nu att det är februari år 2013. Fantastiskt, eller hur? Om det inte vore för att absolut allt kommer köra ihop sig.

Du vet ju att du alltid haft ett bra förhållande till det här med deadline? Målet, riktningen, adrenalinkicken, fokus och så segerns sötma som kommer ur ett långt arbete. Jodå, det har blivit en hel del deadlines genom åren. Och det funkar, gång efter gång – så vadå?

Jo, men lyssna nu lite till. För det här är ett gott råd. Börja i tid nästa gång med du vet vilken uppgift. Nej, det är inte någon idé att protestera, för nu menar jag det verkligen. I tid kan betyda ungefär flera veckor, kanske till och med två månader tidigare än vad du (din optimist) tror behövs.

Följande saker kommer sannolikt att inträffa:

  • Du kommer inte att få fram all information som behövs i tid. Surprise! Du är faktiskt beroende av en hel drös andra människor som du inte kan påverka särskilt mycket. That’s reality.
  • När du minst anar det kommer din man att ge sig iväg på viktiga jobbresor utomlands, din mamma att vandra i bergen på en trevlig semester-destination och själv står du utan backup. Det betyder full service, tunga matkassar från ICA, hämta-lämna till skolan, innebandy-, handbolls- och karateträning. Och dessvärre kortare jobbdagar.
  • Sen, när du tror att allt är lugna gatan igen så visar det sig att ett eller två av de små ljuvliga barnen åker på ett virus som gör att de blir sjuka. Minst en vecka kan en sådan sjukdom hålla på. Tänk typ influensa.
  • Då kommer du att göra allt vad du kan för att kombinera jobbet med sjukstugan, som visserligen tack och lov delas med mannen. Du kommer få jobba på helgen och kvällen och dammtussarna växer allt eftersom i ditt vardagsrum, för städning är det minst prioriterade. Hellre bloggar man ju lite. Eller sover.
  • Snart skymtar du ljuset i tunneln och tänker att det ska nog gå. Barnen börjar bli friska. Men, surprise igen! Nu får du också influensa. Även om den tanken känns helt främmande för dig. För du har ju en deadline, eller hur?

Okej. Nu kanske du blir helt knäckt redan ett år i förväg. Men eftersom du bestämt dig för att vara en möjlighetsletare så är det i det här läget du ska komma ihåg följande:

Tre bra tips

  • Många bäckar små ger till slut en hel å. Skriv, skriv, skriv varje dag. Du kan ju skriva! Du älskar att skriva! Tänk på att orden är det sista som överger människan. Eller om det var hoppet? Skitsamma. Bara skriv.
  • Gå till Hälsokost och köp allt vad du tror ska göra dig frisk. Tankens kraft är stark. Kom ihåg ett riktigt läkarbesök också. Det kan visserligen vara nedslående att få höra att du kan räkna med sängläge flera dagar – men hallå, bärbar dator? Eller hur.
  • Du klarar mycket mer än vad du tror. You can do it! Det löser sig!

Men börja i tid nästa gång.

Efterord
(Det blev till slut en färdig Årsredovisning 2011. Trots den värsta influensan som familjen någonsin drabbats av.)

 

Krishantera sociala medier

Totalförsvarets forskningsinstitut slår fast att det vid krisövningar är viktigt att öva de sociala medierna:

– De flesta organisationer har en policy. Men det räcker inte, man behöver aktivt tänka igenom hur man jobbar med sociala medier. Ett problem är att många inte använder medierna till vardags, för det är genom vardagsträning som man förstår hur de fungerar.

– Där tvingas man diskutera hur man ska krishantera sociala medier. En viktig sak att inse är att en informatör inte kan bära hela ansvaret, sociala medier är personliga medier där man vill veta vem man pratar med. Därför är det exempelvis viktigt att man bestämmer vem som har mandat att säga vad.

Kunde nästan inte sagt det bättre själv. Tack FOI.

Läs hela texten

Ett land i kris

Nyheten att en bomb detonerat utanför regeringsbyggnaden i Oslo dyker ned rätt i semesteridyllen på Fårö. Det är fredagen den 22 juli 2011. Uppkopplingen där vi befinner oss är dålig, vi är långt från 3G-nätet och det är svårt att snabbt få fram mer information via telefonen. En stund senare hör jag på radion om vad som skett på Utöya. Resten av dagen, kvällen, helgen och den kommande veckan följer vi så många nyhetssändningar vi kan via radio och tv.

Det är ogreppbart och fruktansvärt. Vi blir väldigt påverkade av händelsen och det känns svårt att släppa tankarna som spinner iväg åt alla möjliga håll. Faktiskt vill jag inte släppa tankarna på det som skett heller. Händelsen ger oss en möjlighet att fundera över vad som är viktigt i livet, varför vi alla måste agera för ett samhälle präglat av humanitet och öppenhet. All respekt och medkänsla till offren, de anhöriga och det norska folket.

Som Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckte det: ”vi måste sträva efter ett ännu öppnare samhälle”. Utifrån sett känns det som om rätt personer agerat väldigt snabbt, korrekt och med kommunikativ tydlighet. Stoltenberg prioriterar att åka till sjukhuset och besöka de svårt skadade och deras anhöriga. Han reser till uppsamlingsplatsen utanför ön där massakern skett och möter de anhöriga. Empati blir ledordet. Han är djupt berörd, men lyckas trots det förmedla fokus och stabilitet. Ur den aspekten blir det lätt att instämma i att statsministern tar rollen av landsfader.

Att hantera kris

Stoltenberg agerar otroligt föredömligt i hur man hanterar en krissituation av den här digniteten. Och han visar att just empati är en helt central del i kommunikationen där och då. Det räcker inte med information i det här läget, man måste också rent retoriskt visa sin medkänsla. Och det gör han med besked genom hela förloppet. Utan att bortse från vikten av att informera med skärpa och tydlighet.

Värt att minnas som jämförelse är hur delar av Sveriges regering vid tsunamikatastrofen just brast vad gällde empatin och det snabba agerandet ­– och där en kommunikationschef på en resebyrå istället svarade upp mot förväntningarna på vilken retorik och handlingskraft som var lämplig i situationen…

Tillbaka till Norge och dess krisorganisation, vars maskineri utåt sett verkar fungera alldeles ypperligt. Jag blir trygg när jag följer den ena rapporteringen efter den andra och får veta vilka prioriteringar som gjorts och på vilket sätt man hanterar den så komplexa situationen.

I efterhand framkommer dock uppgifter om att polis och räddningspersonal fått kommunicera via fax och över andra okrypterade kanaler, på grund av att de inte haft tillgång till det digitala nätet. Frustrationen blir tydlig över bristen på säkra, snabba kommunikationssätt. Säkerligen kommer man nu i efterhand att utvärdera insatserna, särskilt eftersom anhöriga redan väckt frågan om varför det tog så lång tid som en timme för polisen att nå ut till Utöya.

Den hjälteinsats som alla inblandande bidrar med ger emellertid en hedervärd bild av hanteringen av den oerhört svåra situationen. Det är med stor respekt för alla drabbade som insats- och räddningsledare redogör för vad som sker på plats när de intervjuas.

I Sverige tar krisinformation.se (rent krismässigt) snabbt rollen som förmedlare av viktig information kring händelsen. Man passar också på att pedagogiskt berätta om hur vi i Sverige skulle hanterat en liknande händelse. Bra där! Många fler skulle vara betjänta av att ha den här typen av gilla-sida i sitt flöde på Facebook och Twitter – om de bara visste att den fanns. Jobba lite på det MSB, speciellt som det nu i efterhand kan vara ett bra läge att öka människors medvetenhet ännu mer.

Att bli en del av flödet

Beträffande de svenska mediernas bevakning har en diskussion i efterhand blommat upp om varför public service-kanalerna inte valde att bryta sina ordinarie sändningar, utan i det närmaste körde på med tv-tablån som vanligt. Ännu har jag inte sett något svar på varför man valde att agera så, alltså kvarstår frågan kring vilken roll SVT och SR ska spela som snabb nyhetsförmedlare i en händelse som denna? Eftersom jag själv var totalt ”utelämnad” åt just dessa kanaler, på grund av bristande uppkoppling, blir det så oerhört tydligt att mina gängse informations- och kommunikationsvägar inte enbart längre är just ovan nämnda kanaler. För det var på Twitter det mesta hände och naturligtvis även i andra nätmedier. Vi skriver 2011 och det känns inte längre okej att bara nöja sig med att lyssna på radion eller titta på tv:n för att bli uppdaterad.

Och framför allt kanske inte detta handlar om att söka och tillägna sig information. Det handlar om känslan av att vara en del av flödet, att kunna kommentera, bidra genom att länka vidare, samt kanske titta på de klipp du själv finner intressanta. Jag har tidigare i bloggen skrivit om detta som benämns pull culture. Detta kommer vi diskutera mer framöver, särskilt som vi de senaste åren rört oss i ett paradigmskifte gällande de här frågorna.

Just därför blir det extra många gillamarkeringar när Jens Stoltenberg lägger ut en digital kondoleansbok, samt personligen möter upp och besvarar frågor på Twitter. För Norge i tiden, så att säga. Och vi stöttar, tänder ljus och sluter upp för vårt grannland i de sociala medierna. Att säga att inte de kanalerna fyller en oerhört viktig funktion vid den här typen av händelser skulle vittna om okunskap. Inte minst alla ögonvittnesskildringar som spreds genom Facebook och Twitter under den pågående, fruktansvärda, massakern på Utöya bekräftar snabbheten, direktheten och möjligheten till kommunikation mellan människor.

Återigen en eloge till dem som hanterat strategierna kring mediehantering och kommunikation. Stoltenberg med rådgivare har verkligen utnyttjat rätt kanaler för krishanteringen under och efter katastrofen. Här kan många myndigheter även i Sverige lära sig av snabbheten och kompetensen i att agera med rätt budskap, i rätt ögonblick, i adekvat kanal.

Agera humanitet

Jag efterlyser avslutningsvis mer samtal kring just den typen av frågor som verkar stå bakom motivet till massakern. Att vi reagerar när vi ser något som strider mot de demokratiska principerna – IRL och på nätet. Att vi ifrågasätter och inte blundar för de hatiska kommentarerna i samband med till exempel nättidningsartiklar. Kanske till och med väljer att inte göra det möjligt som arena för dyngspridning. Att vi vågar ta debatten vid fikabordet på arbetsplatsen. Och att vi reagerar om vi märker att en människa inte har något socialt nätverk runt omkring sig, eller att de är enstöringar som uppträder suspekt.

Att vi framför allt agerar humanitet, öppenhet och kärlek.