Etikettarkiv: kommunikation

Gästföreläsning & metakommunikation

Idag har jag haft den stora förmånen att få vara gästföreläsare på Linnéuniversitetet. Det var institutionen för Medie- och Kommunikationsvetenskap som bjöd in mig till att hålla en tretimmars föreläsning för blivande gymnasielärare med inriktning mot samhällskunskap. De har en delkurs i media och det var dags att få ett praktiskt perspektiv på hur man kan arbeta med medieverktyg i skolan.

Under förberedelserna blev det för min del en resa längs minnenas allé, minst sagt. Ibland är det svårt att få en överblick av vad man har gjort under sitt yrkesliv och det blir tydligt först när man tvingar sig själv att backa bandet och reflektera. Nu har jag ju lämnat skolvärlden bakom mig, men de 16 åren finns helt klart inom räckhåll som erfarenhet. Ibland tror jag till och med att det kan vara en fördel att ha ställt sig lite vid sidan om för att kunna inta det där helikopterperspektivet.

Föreläsningen hade många inslag av bilder och rörliga bilder, eller som den kursansvarige läraren uttryckte det efteråt: ”du metakommunicerade ju mycket med dem!” Japp. Sån är jag.

Summa summarum var det fantastiskt roligt att möta så många blivande lärare. Jag kan nästan avundas den kursansvarige läraren som får ta del av deras reflektioner under resten av veckan. För det är ju i mötet det händer och vad som följer därefter i diskussionsväg. Hoppas att jag kunnat så ett och annat frö hos dem att våga språnget i sin undervisning. För det är så mycket värt.

Själv kan jag nu luta mig tillbaka lite och glädjas åt ett trevligt uppdrag där jag fick både utmaning och ett tillfälle att spänna bågen lite extra. Känslan i stunden, när man står där med gruppen och delar en upplevelse av det här slaget är alltid unik. Lite adrenalinhöjande och faktiskt smått euforisk.

Så tack för att ni gjorde min dag kära studenter! Lycka till i era fortsatta lärargärningar. Ni kommer ha ett av de viktigaste och roligaste jobb som finns.

It’s gonna be epic!

Tillbaka efter några veckors road trip i Kalifornien. När vännerna frågar vad som var den största behållningen, säger jag ”allt”! Det var femte resan over there och för varje gång växer sig längtan allt större att få stanna lite längre.

Trots  denna förtjusning blir jag inte längre lika initialt överväldigad som vid första resan på 90-talet. Det som istället slår mig denna gång är att vi i Sverige på många plan närmat oss amerikanerna – inte minst vad gäller mediesidan.

Men så klart finns det fortfarande skillnader, där man i USA kör ett roligare, rappare och mer publikfriande format. Höjdpunkten är de amerikanska nyheterna, följt av väderprognosen. Jag kan sitta och titta på väderpresentationer för underhållningens skull. Här kör man hela registret för att eftersträva personifiering och att gå genom rutan. Grafiken är mer utvecklad och dimensionellt rörlig, vilket inte sällan leder till att man undrar om man kommer hamna mitt i en tornado eller liknande.

Den extra kryddan är att presentatörerna är så ruskigt verbala. Så retoriskt generösa. Så mycket glimten i ögat. Så när man konstaterar att det ska blåsa ordentligt söder om LA, och att surfarna måste se upp, blir slutknorren: ”It’s gonna be epic!”.

Då bara smälter jag inombords och bär med mig den känslan hela dagen.

Everything can be epic…


Farligt farligt – eller härligt härligt?

”Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för.” Jaha, nu blossar debatten upp igen om vad sociala medier gör med oss människor. På DN går man så långt som att man rubricerar det som att Facebook sprider olycka

Jag undrar lite stilla vilken typ av faror vi jämför med i tillvaron egentligen. Är det farligt att ta en skvallrig fika med kollegorna? Innebär afterworken med lite mingel en stor risk för oss? Hur ser vi på telefonsamtal mellan goda vänner, hamnar det i riskzonen? Och hur farligt är det egentligen att läsa nyheter? För att inte tala om att mejla?

Jamen, det är ju en helt annan sak, kanske du invänder nu. Fast är det det? Jag vill hävda att det är ungefär samma fenomen. Människor vill kommunicera med andra människor. Just nu råkar de vilja göra det genom kanalen Facebook.

Att jämföra oss med andra har vi gjort genom alla tider, det är inte något nytt. Att vi blir olyckliga av det är inte heller särskilt överraskande. Det är när man förklarar statusraderna på Facebook som roten till det onda som jag tycker man gör en tankevurpa. Det som sker i ”verkligheten” sker också på nätet. Verklighet förresten, jag åtskiljer inte så gärna var den börjar och slutar, så när kommer vi sluta prata om IRL? Har vi redan tunnat ut begreppet?

Men kanske är det så att vi efter denna förhållandevis korta tid som de sociala medierna har funnits fortfarande brottas med bristande förståelse kring vad som händer med de mellanmänskliga kommunikationssätt som helt plötsligt befinner sig i en ny kontext. Kanske är det inte bra att ta för givet att gemene man verkligen inser hur sociala medier påverkar oss, när så inte är fallet.

Jag vet inte om DN tänker att det är dessa personers ärenden man nu går i ytterligare en artikelserie. För var finns tidningsspalterna om hur positivt det är med Facebook? Hur vi fördjupar relationer, ökar kommunikationen och stimulerar våra tankevindlar. Men det är klart, det hade ju inte känts lika tillspetsat och… farligt.

Ett OK är okej.

Utskickad information är inte lika med mottagen information. Detta är verkligen ett statement att hålla i handen i de lägen då man försöker kommunicera med andra människor. Vad jag menar är att man alltid måste tänka ett steg längre, ett snäpp smartare och ett steg närmre den viktigaste personen i dominokedjan. Så klart tänker jag på mottagaren.

Trots att det låter så enkelt är det verkligen inte det. En del är inte vana vid att ge den typen av respons som förväntas i en kommunikationssituation. Låt oss ta det här med mejl som ett exempel. Om jag skickar ett mejl så är det en form av kommunikation med dig. Då förväntar jag mig oftast någon form av svar eller bekräftelse på det jag har skrivit, att meddelandet helt säkert gått fram och så vidare. Långt ifrån alla har förstått att det vore bra att ge respons tillbaka, och svarar inte alls. Hur ska man då tolka det?

För några år sedan lärde mig en klok person hur man snabbast, enklast och bäst kan svara på den typen av mejl som inte kräver några långa utläggningar eller uttömmande svar. Det magiska ordet är… OK!

Ja just det. OK! Ett OK-svar betyder på ett ungefär: ”Jag bekräftar det du skriver och du vet härmed att informationen är i hamn.” Särskilt användbart är detta för dig som tycker att mejlen tar en massa tid. Kanske tycker du även att det tar tid att besvara eventuella frågor utanför mejlboxen, frågor som den som skickat meddelandet inte fått svar på och därför känner sig tvingad att upprepa IRL när ni ses. Ett slöseri med tid för samtliga inblandade. Hur många gånger har du inte hört följande i fikarummet: ”Du, jag skickade ett mejl till dig…” och så fortsätter personen med att upprepa precis samma information en gång till medan ni står där. Trots att du har allt i din mejlbox och borde kunna svara på det efter fikat, eller någon gång under dagen.

Ibland kommer jag på mig själv med att vara den personen. Fast jag har också identifierat att jag nog mest är det i de sammanhang då du inte svarar på det jag skriver till dig.

Så snälla. Svara på mejl. Även om det bara är med de två magiska bokstäverna OK. Då når vi också lättare konsensus genom att utskickad information också kan bli mottagen information.

OK?