Etikettarkiv: journalistik

Medskaparnas paradigmskifte

Jag har tidigare skrivit om förändringar som smyger sig på, liksom utan att vi märker det förrän vi är mitt uppe i processen. Den senaste tiden har det stormat ordentligt på #journalistroll kring vems verklighetsskildring som har företräde egentligen, samt på vilka grunder detta sker.

Om man drar paralleller till skolvärlden så finns det liknande utsiktstorn att befinna sig i. De handlar till stor del om digitala verktyg och vems kunnande som ska gälla. Är det lärarens expertis (kanske brist på sådan) eller elevens referensramar som avgör vilka möjligheter som öppnas i undervisningen och lärandesituationen?

Jag vill gärna tro att vi alla är medskapare på olika sätt och att det inte enbart är en person, lärare, eller yrkesgrupp som sitter på facit. Visst, vad gäller lärarens roll så är det förstås så att vi är rustade med utbildning och erfarenhet. Men eleven har andra referensramar kring bland annat digitala verktyg och sociala medier som rätt ofta förbises. Och de förbises av de lärare som av okunskap eller ointresse väljer att inte dela elevens utsiktstorn.

Visst, du kan välja att inte vara med på Facebook, ha en aning om hur Twitter fungerar eller känna till var man delar musik eller bilder på nätet. Men kanske missar du då också mötet med eleven vars vardag till stor del består av nätverkande med andra på just nämnda områden. Det handlar inte längre om att man ägnar sig åt detta som en hobby, eller har det som någon slags fritidsaktivitet. Istället är det en livsstil där du och ditt nätverk är medskapare till vår gemensamma kontext.

I SVT:s God morgon Sverige intervjuas Emma Pihl och Isabella Löwengrip angående den stora förändring det innebär att 90-talisterna nu kliver in på arbetsmarknaden. Kollisionen som kan uppstå mellan äldre arbetsgivare och ung arbetstagare kring bland annat hierarki och arbetstider är tämligen förståelig – i alla fall för den som satt sig in i det förändrade förhållningssätt de senaste årens medielandskap och samhällskontext medfört.

Ungdomarna vill gärna arbeta flexibelt avseende tid och plats. Arbete och fritid flyter ihop eftersom man vill visa vad man går för på jobbet och göra en ordentlig insats. Jobbet väljs därför utifrån vad man vill associera sig med – eftersom det kommer att vara en stor del av ens identitet och livsstil. Isabella pratar om det självklara att kunna jobba på en söndag över en brunch på stan, istället för tråkiga 8-17 instängd på kontoret.

Hierarki är något mer obekant för den yngre generationen. På nätet spelar du tydligare på lika villkor, delar arenor på ett helt annat sätt utifrån gemensamma intressen och nätverk. Du hjälper andra med din expertis oavsett om du är en sjuttonårig gymnasieelev eller chef på ett stort företag. Du kan följa och bli följd av människor ur alla sociala skikt. Du kan helt enkelt ikläda dig en annan identitet på nätet än vad som alltid är görbart i verkliga livet.

Därför blir det kollision med chefen, som inte har förstått varför ungdomarna resonerar och agerar på ett helt annat sätt än gängse normer.

Det är alltid så enkelt att slänga olika epitet efter ungdomar; de är ”lata”, ”kräsna” och behöver ”lära sig att jobba hårt” istället för att ställa så himla många krav – bland annat genom att vilja ha bra betalt för extra engagemang. Reportaget visar snarare på driftiga unga entreprenörer. Vi väljer att se det vi förväntar oss att se.

Resonemanget kring vem som är medskapare och på vilka villkor hänger alltså ihop med dels värdeförskjutningen i samhället, dels det större paradigmskiftet.

Vem är vinnaren? Den traditionella journalisten, läraren eller arbetsgivaren? Knappast. Snarare blir det de som är mest flexibla och förändringsbenägna som kommer fortsätta att tolka in sin samtid och verka i samklang med den.

Det blir framgångskonceptet.

 

P1 och pull culture

Bilden är hämtad från tidningen Allt om Mat

 

Radion är en ibland underskattad kanal för underhållning, reflektion och nyheter. För egen del är det tämligen sällan som tiden infinner sig att lyssna på ett helt program. Oftast blir det de mer kommersiella kanalerna som skriker ut sitt budskap i den tidiga morgontrafiken, medan bilen snirklar sig fram på väg till skola och jobb.

Så befinner jag mig i ett slags vakuum då vi under nästan tolv timmars tid sitter i bilen på väg hem från fjällsemestern. Väljer P1 och lyssnar till en gripande dokumentär om utsatta och strandsatta vietnamesiska bärplockare: ”Handeln med människor som arbetskraft är den snabbast växande internationella brottsverksamheten och ligger på en tredjeplats, efter illegal handel med narkotika och vapen.”

Därefter följer programmet Medierna där den snart pensionerade Bo Holmström berättar och minns sina klassiska repliker ”Lägg ut! Lägg ut!”. Ännu ett sociala medier-drama har också utspelats i veckan där Katrineholmskuriren varit inblandad i det som kommit att kallas ”KK-Gate”; konflikten mellan dem och den twittrande och bloggande kommunchefen.

I en tid då allt mer nyhetsförmedling sker fragmentariskt och snuttifierat via kanaler som Twitter känns det som att backa hem och sedan vilsamt landa i P1-fåtöljen. Kanske är det en reaktion som blir synliggjord då man hellre väljer gammelmedias public serviceutbud?

Som vanligt är det inte svart eller vitt, antingen eller. Vi konsumerar medier allt mer utifrån devisen pull culture – som hämtmat ungefär. Och om vi vill ha extra allt på mediemenyn så måste vi fortsätta att tänka brett, nytt och prestigelöst.

 

 

Skapade behov och förändrade villkor

Det blir många referenser just nu till Brit Stakston i den här bloggen. Det beror på att hon är en av Sveriges idag mest aktuella kommunikationskonsulter som jag dessutom haft förmånen att få träffa. Hennes blogginlägg är klart läsvärda.

På JMK verkar det ha gått hett, eller kanske snarare iskallt, till i veckan som gick. Jag läser med stort intresse om journalistens förändrade villkor, något som påverkar oss alla. Idag är vi många som skildrar verkligheten, jämfört med för bara tio år sedan. Vad händer med yrkesrollen och vad händer med samhällsdebatten?

I en diskussion med vännerna under fredagskvällen undrar vi hur länge man kommer hålla på med Facebook. När kommer vi titta tillbaka över axeln och skratta lite över att vi höll på som vi gjorde? Kanske aldrig, kanske snarare än vi tror. Vilka mediekanaler kommer vi i framtiden i stället att befinna oss i? När Youtube kom så ifrågasatte man huruvida allmänheten skulle kunna vara intresserad av att titta på sådant som amatörer filmat på egen hand. Tramsiga vardagsskildringar av olika slag.

Idag vet vi bättre. Och om vi är kloka så tänker vi att det enda vi vet om framtiden är att den är föränderlig. Då blir det lite lättare att förhålla sig till den. Särskilt uppenbart blir detta när jag tittar på filmen om Facebook – The social network. Det är många svindlande tankar som väcks och faktiskt är det just facebookar  jag gör klockan halv ett på natten när vinjetten tonat ut. Skapade behov. Men ändock intressanta sådana.