Etikettarkiv: Förändringsprocess

Att bryta ny mark– innan krisen kommer.

Hur gör man för att introducera sociala medier i en organisation som av tradition inte använt sig av det som kommunikationskanal? Varför är det så viktigt att skapa riktlinjer för sociala medier? Och var har du egentligen din krismanual när Den Stora Händelsen dyker upp?

Jag blev tillfrågad av SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – om jag ville hålla en föreläsning inför stora delar av landets kommunikatörer för ett tag sedan. Temat var kriskommunikation och därtill sociala medier.

Det är intressant att bryta ny mark. Det tar tid, kräver övertygelse och energi samt ett stort mått av tålamod. Men det går. I stora drag handlar det om att sätta målet tydligt, ha visioner samt förmedla dem – och se till att leverera! Som vanligt: kommunikation  = relation!

I min föreläsning valde jag först att dyka ned i  själva implementeringen av sociala medier på arbetsplatsen. Jag berättade om processen och vikten av att arbeta fram tydliga riktlinjer – innan krisen kommer. För att exemplifiera återgav jag en skarp krishändelse då strukturer och riktlinjer prövades och höll. Det är viktigt att gå ”hands on” för att åhörarna ska förstå och kunna använda sig av lärdomarna.

Är du också nyfiken på det här? Du är välkommen att höra av dig!

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

J:s mamma reser sig upp mitt under pågående föräldramöte på skolan och lämnar den låga tegelbyggnaden för att ta sig hem till TV-soffan.

Det är tidigt 80-tal och vi har två TV-kanaler att välja på. Dallas har ett stort underhållningsvärde, samtidigt som de vuxna låter oss barn förstå att det inte är riktigt lämpligt programinnehåll. JR dricker till exempel groggar mitt på ljusa dagen (”det är bara kallt thé i glasen, inte riktig sprit”) man borrar efter olja (så himla kapitalistiskt?) och kvinnornas roll ska vi bara inte tala om.

Så klart väcker detta en enorm nyfikenhet. Allt som är olämpligt måste ju vara väldigt sevärt. Och visst tittar man på Dallas, även om jag för egen del tycker att oljeborrningarna är synnerligen ointressanta. Men Sue Ellen, Bobby, Pamela och alla de andra blir för oss självklara karaktärer vars intriger följer oss under hela uppväxten. Och precis som för J:s mamma är det realtids-TV som gäller. Missar man det så gör man. Fast det gör man ju inte, det är ju liksom Dallas och nästa dags stora samtalsämne.

Tack och lov kommer så småningom ytterligare en amerikansk serie: Falcon Crest. Nu trivs jag lite bättre i TV-soffan. Det är California; vingårdar, palmer och en lite yngre känsla – helt enkelt lite snyggare på alla sätt och vis. Inga dammiga oljeborrningar eller maktdiskussioner upp i skyskraporna. Falcon Crest väcker en längtan efter landet långt där borta.

Antagligen är det svårt för en nu yngre generation att förstå hur man överhuvudtaget klarade av att leva på den här tiden med ett så torftigt medieutbud. Upplevelserna duggade ju inte tätt om man säger så. När ett nytt program började på den motsatta kanalen blinkade det en liten pil uppe i högra hörnet av TV-rutan. Som en påminnelse om att det strax skulle sätta igång något som man kanske var extra intresserad av, och att det gällde att förbereda sig för ett kanalbyte. Här fick man vara snabb i vändningarna.

Kanske var det Lilla huset på prärien eller Lilla Sportspegeln. Möjligen Barnjournalen eller Hajk. Det fanns några höjdpunkter att se fram emot varje vecka. På lördagarna kunde man se Hacke Hackspett under några ynka minuter i programmet God morgon Sverige. Det var i övrigt ett väldigt tråkigt program för barn. Men uthålligt väntade man på den korta snutten av underhållning.

Det är under dessa år som Ingemar Stenmark sätter sina världsrekord. Sverige står stilla när Stenmark åker. Lågstadieläraren rullar in en TV i klassrummet för att vi ska få titta på direktsändningen. Ögonblick som dessa etsar sig fast i minnet. Det blir som en parentes i skoltillvaron i den låga tegelbyggnaden.

Parallellt med detta har Hem & Skola-föreningen en stark position och dessutom tydliga åsikter om videobandspelarens intåg i de svenska hemmen. Särskilt filmen Motorsågsmassakern väcker debatt och avsky. Moralpaniken över det nya mediet breder ut sig. Att äga en videobandspelare är något extraordinärt och bara några i klassen har en där hemma. Själva apparaten kommer att förknippas med videovåld och det är till och med lite fult att ha video. Skäms på sig.

I ärlighetens namn ser jag inte själv nämnda film förrän i vuxen ålder då jag testar delar av den på de 16-åriga elever som jag undervisar i Mediekunskap. De skrattar unisont.

Men nu är det alltså dags igen. Dallas har återuppstått. Nu ska vi tillsammans med en ny generation bänka oss framför intrigerna i oljeland. Jag måste säga att enbart trailern, där JR tittar stint på mig genom TV-rutan, skrämmer mig något. Och nu är det inte förmiddagsgroggarna som är alarmerande. Det är JR:s ögonbryn som verkar leva ett helt eget liv.

Så klart kommer jag att sitta i soffan och titta på Dallas. Jag ger det ett eller två avsnitt, så det gäller att de svarar upp till förväntningarna. För vilken annan serie har etsat sig fast så i våra beteendemönster att mammor rest sig från stolen och lämnat mitt i ett föräldramöte?

Personlig – men inte privat

Plötsligt får jag för mig att det syns i realtidsflödet vilket tv-program jag tittar på just nu. I ett ögonblick snuddar tanken vid att all min aktivitet på nätet automatiskt och direkt postas ut till mina 378 följare. Jag börjar fundera över vilka bilder jag har i mobilen och vem som ser dem just nu.

Jag blir superstressad.

Inte för att jag tittar på otillbörlig tv, surfar runt på extremt pinsamma sidor eller har skumma bilder i min mobil. Inte för att jag har blivit helt paranoid.

Utan helt enkelt för att jag förstår att min digitala närvaro påverkar mig på ett sätt som jag inte gillar. Just för att det känns som om ovanstående bara är en konsekvens och variant av dagens möjligheter.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att nätverka, är uppkopplad och aktiv på nätet i stort sett hela min vakna tid, och postar ut min status till alla utan åtskillnad. Det är roligt, det är berikande och det har gett mig många nya vänner som jag har roligt tillsammans med.

Men. Någonstans på vägen känner jag att det tar stopp. När vännerna vill följa mig på Instagram och jag känner hur kreativiteten totalt blockeras vad gäller fotografering. När jag hamnar i någon slags skrivkramp och inte bloggar på flera veckor. När en kopierad låttext av misstag och på skoj smyger sig ut via Spotify och sedan inte går att få bort från mitt flöde, utan lagras i cacheminnet ända tills jag tar bort applikationen helt och hållet från Facebook. Då är det inte enbart kul längre.

Jag vill gärna sträva efter att vara 360 grader i det jag gör. Att det finns en autenticitet och ett avslappnat förhållningssätt till att våga leva fullt ut och stå för det. Men samtidigt vårda det personliga varumärket och medvetet styra vad som sänds ut i mitt namn.

Det är då jag inser att det måste finnas en privat sfär och det blir tydligt på vilka områden jag vill vara just privat. För att behålla skaparlusten och kreativiteten. För att behålla min integritet och mitt lugn. För att kunna sova gott om natten.

Jag vill själv styra flödet av ord, bilder och berättelser. Absolut vara personlig – men inte privat. Vill hitta tillbaka till kärnan och glädjen i kommunikationen.

Som vanligt kan det tänkas att detta är ett utslag av den brytningstid vi lever i. Eller så kommer känslan att bestå. Det får tiden utvisa.

TankeTrampolin

Det sägs att varje ny resa börjar med ett första steg. För ett år sen började jag tillsammans med tre andra tjejer en gemensam resa. Målet var oklart, färdsättet likaså och helt ärligt åkte vi nog runt utan säkerhetsbälten ett tag. Rent metaforiskt alltså.

Resan handlade om, och styr fortfarande mot, nätverkande kring personlig och professionell utveckling. Jag hade en känsla av att just vi fyra tjejer skulle kunna inspirera varandra när det gällde eget företagande och entreprenörskap. Maria, Sara och Maria kontaktades för en första träff. Jag hoppades helt enkelt att personkemin skulle stämma. Och det gjorde den! Definitivt!

Nu, ett år senare, har vårt nätverk fått namnet TankeTrampolin. Det är ett begrepp för att våga kasta sig ut. Vi kallar det att vara sin egen livsentreprenör.

Vi inspirerar varandra på ett sätt som vi tycker hjälpt oss mycket i våra liv. Och det enbart genom att vi hittade ett nätverk i vår omgivning. Utifrån det perspektivet ville gärna dela med oss av de upplevelserna och startade därför bloggen TankeTrampolin.

Här kan du bland annat läsa om vårt koncept med Heta Stolen, där vi bjuder in intressanta gäster att nätverka med. Kanske skulle du vilja sitta där?

Jag hoppas att du ska bli nyfiken och titta in hos oss på TankeTrampolin framöver!

* Never let the fear of striking out get in your way – Babe Ruth

Kalejdoskop

En veckas insiktsfull ledarskapsutbildning kan bäst sammanfattas enligt Tranströmer:

 

Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv.

——————————————————————————————————

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

 

 

När Mark säger det låter allt så enkelt

f8live on livestream.com. Broadcast Live Free

Just nu cirkulerar många rykten på Facebook om hur man ska ändra inställningar i sin profil för att undkomma alla förändringar som skett den senaste tiden. Man vill ha bort tickern i högerspalten, undvika Spotifyuppdateringar i tid och otid, samt skydda sig från oroshärdar som kan outa ens skelett i garderoben. Ungefär. Vill du också veta hur det fungerar – egentligen?

Färre statusuppdateringar behandlar tyvärr de fascinerande nyheter som levererades vid F8 i San Francisco under  veckan som gick. Mark Zuckerberg, killen som startade Facebook, har rört till det igen för så många människor jorden över. Enligt min mening har han berört snarare än förstört något.

För att bringa klarhet i vilka förändringarna är, hur de ser ut och hur du kan hantera dem så tycker jag det bästa sättet faktiskt är att titta på vad Mark har att säga själv. Det är väl investerade 100 minuter av ditt liv. Så slipper du i fortsättningen fundera över alla rykten i ditt flöde. Och när han säger det så låter det så enkelt, så självklart. Visserligen en smula amerikanskt (okej då: extremt mycket the american way) men ändå. Visst vill vi väl sudda ut gränserna mellan olika sociala medieformer och genom en smältdegel skapa berättelsen om oss själva – the timeline? No worries, det här är socialt, kul, enkelt och upplevelsebaserat! Nä, jag raljerar faktiskt inte även om du kanske misstänker det en smula.

För när Mark beskriver och demonstrerar framtidens Facebook så faller bitarna på plats, så självklart och så uppenbart. Jag vill så gärna kasta det lilla uns av tvivel överbord  som finns där i bakhuvudet och bara släppa loss min egen timeline. Utan betänkligheter på att allt jag skriver på nätet ger ett digitalt avtryck, utan oro för att någon ska utnyttja mina foton på fel sätt, utan rädsla för att jag blivit helt uppslukad av något universellt större än jag begriper.

Men kanske är det verkligen så att sharing is caring och att vi ska tänka ordet ”fearlessness”?

Jag har en tavla ovanför mitt skrivbord på jobbet där baseball-legendaren Babe Ruth citeras: ”Never let the fear of striking out get in your way”. Ledord i vardagen, men vågar vi tillämpa dem fullt ut när det kommer till sociala medier?

SMIOS 2011 – Alla är kommunikatörer

Förra veckan har tillbringats i Stockholm på konferens om Sociala Medier i Offentlig Sektor – SMIOS. Låter det torrt med offentlig sektor tycker du? Då kan jag lova dig att du hade blivit överraskad av det startfält som presenterades. Med risk för att utveckla inflation kring begreppet transparens så är detta ord väldigt användbart för nedanstående exempel.

SMIOS handlade om hur offentliga förvaltningar kan dra nytta av sociala medier för att öka sin transparens och kommunikation med medborgare och medarbetare. Ett gott exempel på detta visade Skellefteå kommun upp när de i sin dragning presenterade hur de jobbar med kundservice i sitt kontaktcenter. Dessutom tycker jag att deras policy för sociala medier visar en tydlighet och öppenhet för var de finns, i vilken roll och på vilket sätt man förväntar sig att kanalerna används. Bra riktlinjer att ta efter med andra ord. Inte minst länklistan man hänvisar till exemplifierar hur viktigt det är att ha på fötterna rent juridiskt och ha tänk efter före.

Just detta betonades även av Cecilia Magnusson Sjöberg, professor i rättsinformatik vid Stockholms universitet: uppdatera dig på aktuell rättspraxis och juridiken kring sociala medier.

Borås stad och Karlstad kommun (som jag tidigare skrivit om) presenterade bra verktyg för omvärldsbevakning och kriskommunikation, samt hur man blir kung på Facebook. Inspirerande!

Kommunchef Mattias Jansson berättade om sin roll som bloggande kommunchef i Katrineholms kommun. Snacka om att vara kommunikativ och transparent i sin vardag! Inte oväntat fick Mattias ta emot SMIOS Awards. Grattis!

Rikspolisstyrelsen presenterade på ett föredömligt sätt hur man inom polisen nu använder de sociala medierna som arenor för god kommunikation. Hoppas att det utvecklar sig till alla Sveriges län så småningom.

Arbetsförmedlingen och Landstinget (Vårdguiden) visade tydligt på att man även inom dessa verksamheter drar stor nytta av de sociala medierna för att bygga relationer och ökat förtroende.

Riksantikvarieämbetet levererade en tydligt humoristisk och up to date presentation som verkligen höjde mitt intresse för deras jobb med att låta gammalt möta nytt, om man säger så.

Utrikesdepartementet kopplade direkt taget om oss som publik genom att åskådliggöra hur man höjer förtroendet för en verksamhet som inte sällan granskas vid större omvärldshändelser. Deras blogg är ett verktyg för att nå ut på ett informellt och kommunikativt sätt kring frågor som rör utrikespolitik. Spännande!

Pedagog Stockholm torde vara en inspirationskälla för många kommuner om hur man med rätt redskap kan göra lärartjänster attraktiva och eleverna nyfikna på vidare lärande.

Och så Joakim Jardenberg. Omskakande, många luftgropar och hög hastighet! Precis som en jäkligt bra föreläsning ska vara… Måste upplevas för att förstås. Men summerar jag det som jag tror att åhörarna landar i så är det: vi är alla en del av helheten, till vilken vi bidrar var och en genom vår närvaro i alla sociala interaktiva medier. Förr var en del informatörer – nu är alla kommunikatörer… I begynnelsen var det digitala medier, därefter sociala medier. Nu är vi på något sätt ”beyond” det tillståndet. Förbi, på väg, ut i någon annan slags kontext. Vad gör vi nu? Spännande att se hur nästa års konferens kommer ta sitt avstamp in i det, när många av oss redan passerat GÅ.

Inramningen av konferensen leddes av moderator Erik Sellström som med underfundig briljans guidade oss igenom de två dagarna. Tack Erik för att du föreslog att jag skulle åka med!

Underbart också att vara på en konferens där det är mer normalt än underligt att ha datorn igång i knät, de socialt nätverkande kanalerna öppna för att facebooka, twittra och kolla in presentatörernas sajter medan de står på scenen.

Med mig hem till Växjö tar jag känslan av att vara på rätt väg i verksamheten där jag jobbar. Bekräftelse på styrkan i att satsa relationsstrategiskt och proaktivt. Och på det mer personliga planet en sprudlande glädje över att äntligen vara i mitt rätta element, på rätt plats, vid rätt tidpunkt bland alla dessa öppenhjärtiga människor som delar med sig av sina erfarenheter och lärdomar!

 

 

Medskaparnas paradigmskifte

Jag har tidigare skrivit om förändringar som smyger sig på, liksom utan att vi märker det förrän vi är mitt uppe i processen. Den senaste tiden har det stormat ordentligt på #journalistroll kring vems verklighetsskildring som har företräde egentligen, samt på vilka grunder detta sker.

Om man drar paralleller till skolvärlden så finns det liknande utsiktstorn att befinna sig i. De handlar till stor del om digitala verktyg och vems kunnande som ska gälla. Är det lärarens expertis (kanske brist på sådan) eller elevens referensramar som avgör vilka möjligheter som öppnas i undervisningen och lärandesituationen?

Jag vill gärna tro att vi alla är medskapare på olika sätt och att det inte enbart är en person, lärare, eller yrkesgrupp som sitter på facit. Visst, vad gäller lärarens roll så är det förstås så att vi är rustade med utbildning och erfarenhet. Men eleven har andra referensramar kring bland annat digitala verktyg och sociala medier som rätt ofta förbises. Och de förbises av de lärare som av okunskap eller ointresse väljer att inte dela elevens utsiktstorn.

Visst, du kan välja att inte vara med på Facebook, ha en aning om hur Twitter fungerar eller känna till var man delar musik eller bilder på nätet. Men kanske missar du då också mötet med eleven vars vardag till stor del består av nätverkande med andra på just nämnda områden. Det handlar inte längre om att man ägnar sig åt detta som en hobby, eller har det som någon slags fritidsaktivitet. Istället är det en livsstil där du och ditt nätverk är medskapare till vår gemensamma kontext.

I SVT:s God morgon Sverige intervjuas Emma Pihl och Isabella Löwengrip angående den stora förändring det innebär att 90-talisterna nu kliver in på arbetsmarknaden. Kollisionen som kan uppstå mellan äldre arbetsgivare och ung arbetstagare kring bland annat hierarki och arbetstider är tämligen förståelig – i alla fall för den som satt sig in i det förändrade förhållningssätt de senaste årens medielandskap och samhällskontext medfört.

Ungdomarna vill gärna arbeta flexibelt avseende tid och plats. Arbete och fritid flyter ihop eftersom man vill visa vad man går för på jobbet och göra en ordentlig insats. Jobbet väljs därför utifrån vad man vill associera sig med – eftersom det kommer att vara en stor del av ens identitet och livsstil. Isabella pratar om det självklara att kunna jobba på en söndag över en brunch på stan, istället för tråkiga 8-17 instängd på kontoret.

Hierarki är något mer obekant för den yngre generationen. På nätet spelar du tydligare på lika villkor, delar arenor på ett helt annat sätt utifrån gemensamma intressen och nätverk. Du hjälper andra med din expertis oavsett om du är en sjuttonårig gymnasieelev eller chef på ett stort företag. Du kan följa och bli följd av människor ur alla sociala skikt. Du kan helt enkelt ikläda dig en annan identitet på nätet än vad som alltid är görbart i verkliga livet.

Därför blir det kollision med chefen, som inte har förstått varför ungdomarna resonerar och agerar på ett helt annat sätt än gängse normer.

Det är alltid så enkelt att slänga olika epitet efter ungdomar; de är ”lata”, ”kräsna” och behöver ”lära sig att jobba hårt” istället för att ställa så himla många krav – bland annat genom att vilja ha bra betalt för extra engagemang. Reportaget visar snarare på driftiga unga entreprenörer. Vi väljer att se det vi förväntar oss att se.

Resonemanget kring vem som är medskapare och på vilka villkor hänger alltså ihop med dels värdeförskjutningen i samhället, dels det större paradigmskiftet.

Vem är vinnaren? Den traditionella journalisten, läraren eller arbetsgivaren? Knappast. Snarare blir det de som är mest flexibla och förändringsbenägna som kommer fortsätta att tolka in sin samtid och verka i samklang med den.

Det blir framgångskonceptet.