Etikettarkiv: digitala verktyg

Gästföreläsning & metakommunikation

Idag har jag haft den stora förmånen att få vara gästföreläsare på Linnéuniversitetet. Det var institutionen för Medie- och Kommunikationsvetenskap som bjöd in mig till att hålla en tretimmars föreläsning för blivande gymnasielärare med inriktning mot samhällskunskap. De har en delkurs i media och det var dags att få ett praktiskt perspektiv på hur man kan arbeta med medieverktyg i skolan.

Under förberedelserna blev det för min del en resa längs minnenas allé, minst sagt. Ibland är det svårt att få en överblick av vad man har gjort under sitt yrkesliv och det blir tydligt först när man tvingar sig själv att backa bandet och reflektera. Nu har jag ju lämnat skolvärlden bakom mig, men de 16 åren finns helt klart inom räckhåll som erfarenhet. Ibland tror jag till och med att det kan vara en fördel att ha ställt sig lite vid sidan om för att kunna inta det där helikopterperspektivet.

Föreläsningen hade många inslag av bilder och rörliga bilder, eller som den kursansvarige läraren uttryckte det efteråt: ”du metakommunicerade ju mycket med dem!” Japp. Sån är jag.

Summa summarum var det fantastiskt roligt att möta så många blivande lärare. Jag kan nästan avundas den kursansvarige läraren som får ta del av deras reflektioner under resten av veckan. För det är ju i mötet det händer och vad som följer därefter i diskussionsväg. Hoppas att jag kunnat så ett och annat frö hos dem att våga språnget i sin undervisning. För det är så mycket värt.

Själv kan jag nu luta mig tillbaka lite och glädjas åt ett trevligt uppdrag där jag fick både utmaning och ett tillfälle att spänna bågen lite extra. Känslan i stunden, när man står där med gruppen och delar en upplevelse av det här slaget är alltid unik. Lite adrenalinhöjande och faktiskt smått euforisk.

Så tack för att ni gjorde min dag kära studenter! Lycka till i era fortsatta lärargärningar. Ni kommer ha ett av de viktigaste och roligaste jobb som finns.

Timeline – ditt sociala berättande

Här tipsar jag om hur du kommer igång med Timeline – din alldeles egen och därtill skräddarsydda tidslinje på Facebook. Vi går från enbart socialt delande till ett slags socialt berättande. Först av allt kan man konstatera att du nu kan göra din FB-profil ännu mer personlig, till exempel genom att addera äldre bilder samt händelser och kommentera dem. Du styr själva din profil genom att kunna redigera dåtid och nutid. Du kan enkelt backa i tiden och kika på vad du gjorde förra julen, vilka som gratulerade dig på födelsedagen för två år sen och även minnas den fina semestern i juli. Gamla statusuppdateringar kan vara betydligt mer intressanta än vad du först kanske tror…

Mark Zuckerberg, Facebooks grundare, låter användaren visa sitt livs historia på en enda sida. Tanken med Timeline är att du ska kunna visa vem du är, vad du gör och vad du gjort. Visst vill vi väl sudda ut gränserna mellan olika sociala medieformer och genom en smältdegel skapa berättelsen om oss själva – the timeline? No worries, det här är socialt, kul, enkelt och upplevelsebaserat!

Du kan visa kartor på var du befunnit dig och checkat in, du kan enkelt dela musik om du har kopplat Spotify till din Facebook. Du gör förstås en fin toppbild som presenterar vem du är rent visuellt. Och du är redan en del av förändringarna genom att du nu ser tickern och dessutom styr över dina egna och andras prenumerationer på inlägg. Med mera.

För att bringa klarhet i vilka förändringarna är, hur de ser ut och hur du kan hantera dem så tycker jag det bästa sättet faktiskt är att titta på vad Mark har att säga själv. Här är mitt inlägg från september då nyheten släpptes. Det är väl investerade 100 minuter av ditt liv. Och ganska trevliga, om än på ett amerikanskt sätt 🙂

Här är steg för steg-guide till hur du skaffar timeline.

Så här skriver Facebook själva om timeline.

Och här finns fler komigång-tips.

Digital självkänsla

När ska du ta digital semester i år? Hur många veckor har du tänkt vara ledig? Från Facebook, Twitter – ja, Internet och de sociala medierna över huvud taget. Jaså, du har inte planerat in din frånvaro eller meddelat omvärlden att du tänker gå på semester?

Lek med tanken att du i samma stund som du gick på din vanliga sommarsemester faktiskt stängde av och kopplade ned. Over and out. Hur skulle det kännas? Befriande lättnad eller abstinensartad panik?

Jag läser om mamman som fick nog och drog ur sladden för hela familjen. I ett halvår… Boken där detta skildras, The winter of our disconnect, står numera på önskelistan. Jag ser statusuppdateringar där vänner i förväg urskuldar sig att de inte kommer att vara på Facebook den kommande tiden, eftersom det är mycket runt omkring dem just nu.

Jag tänker att detta i framtiden kommer bli den nya markören för den som har digital självkänsla.

Digital självkänsla kan kännetecknas av att man är trygg i sig själv även om man står utanför flödet, oavsett om någon trycker på ”gilla-knappen” i din logg eller inte. Du jämför dig inte med någon annans aktiva bloggande eller trevliga statusrader. Du är du och inte dina prestationer på nätet. Men om vi grundar och bygger upp en stor del av vår identitet på nätet, i vårt nätverkande, vad händer då med oss om vi väljer att stänga av?

Tänk forna tiders utlandsresor. Då var man bortkopplad från det mesta. När vi under början av 90-talet ryggsäcksreste till Thailand var det något exotiskt som krävde long distance calls hem till Sverige. Du vet, sådana där ”mottagaren betalar”. Det blev aldrig långa samtal, ej heller särskilt frekventa. Man talade om att allt var bra, var man befann sig och vart man skulle åka vidare. Kanske behövde man mer pengar, och på något konstigt sätt löste sig det också.

Men att berätta om resan, visa bilderna och beskriva alla omvälvande möten och intryck, det gjordes inte förrän vid hemkomsten (möjligen via vanligt brev om man hade turen att vara på resande fot en längre tid). Det var spännande att få visa diabilder hemma i vardagsrummet och se hur många av dem som blivit lyckade.

Tycker du att det andas nostalgi? Blir du varm i hjärtat av minnena från hur det var förr? Hemligheten är att du fortfarande kan välja den här vägen, det är bara lite ovanligare these days om man säger så. Kanske innebär det kvalitet för dig, kanske inte. Idag har vi i de flesta fall redan läst reseskildringen och sett semesterbilderna innan resenären kommit hem. ”Ni ser ju ut att ha haft det bra!” är en slående kommentar efter några dagars ledighet. Om man varit digitalt närvarande vill säga.

Vi är fortfarande bara i början av den sociala medieutvecklingen. Hur många fler kommer i framtiden vilja, och våga, dra ur sladden som en markering att man lever ett tillräckligt rikt liv IRL? Att nätverket utanför är lika starkt, flexibelt och bekräftande som det online? Jag är inte så säker på att det blir enkelt när man väl vant sig vid det andra förhållningssättet. Det finns antagligen de som i stället känner att semestern medger tid åt att vara mer nätaktiva: blogga mer, nätverka flitigare och surfa mer för nöjes skull.

Vem du är, vilken kontext du befinner dig i och vilka behov du får tillfredsställda genom din digitala närvaro styr förstås ditt beteende och förhållningssätt. Du skapar själv din digitala självkänsla.

Så, hur blir det med semestern i år? Vill du? Vågar du? Klarar du det?

Hör av dig och berätta!

Medskaparnas paradigmskifte

Jag har tidigare skrivit om förändringar som smyger sig på, liksom utan att vi märker det förrän vi är mitt uppe i processen. Den senaste tiden har det stormat ordentligt på #journalistroll kring vems verklighetsskildring som har företräde egentligen, samt på vilka grunder detta sker.

Om man drar paralleller till skolvärlden så finns det liknande utsiktstorn att befinna sig i. De handlar till stor del om digitala verktyg och vems kunnande som ska gälla. Är det lärarens expertis (kanske brist på sådan) eller elevens referensramar som avgör vilka möjligheter som öppnas i undervisningen och lärandesituationen?

Jag vill gärna tro att vi alla är medskapare på olika sätt och att det inte enbart är en person, lärare, eller yrkesgrupp som sitter på facit. Visst, vad gäller lärarens roll så är det förstås så att vi är rustade med utbildning och erfarenhet. Men eleven har andra referensramar kring bland annat digitala verktyg och sociala medier som rätt ofta förbises. Och de förbises av de lärare som av okunskap eller ointresse väljer att inte dela elevens utsiktstorn.

Visst, du kan välja att inte vara med på Facebook, ha en aning om hur Twitter fungerar eller känna till var man delar musik eller bilder på nätet. Men kanske missar du då också mötet med eleven vars vardag till stor del består av nätverkande med andra på just nämnda områden. Det handlar inte längre om att man ägnar sig åt detta som en hobby, eller har det som någon slags fritidsaktivitet. Istället är det en livsstil där du och ditt nätverk är medskapare till vår gemensamma kontext.

I SVT:s God morgon Sverige intervjuas Emma Pihl och Isabella Löwengrip angående den stora förändring det innebär att 90-talisterna nu kliver in på arbetsmarknaden. Kollisionen som kan uppstå mellan äldre arbetsgivare och ung arbetstagare kring bland annat hierarki och arbetstider är tämligen förståelig – i alla fall för den som satt sig in i det förändrade förhållningssätt de senaste årens medielandskap och samhällskontext medfört.

Ungdomarna vill gärna arbeta flexibelt avseende tid och plats. Arbete och fritid flyter ihop eftersom man vill visa vad man går för på jobbet och göra en ordentlig insats. Jobbet väljs därför utifrån vad man vill associera sig med – eftersom det kommer att vara en stor del av ens identitet och livsstil. Isabella pratar om det självklara att kunna jobba på en söndag över en brunch på stan, istället för tråkiga 8-17 instängd på kontoret.

Hierarki är något mer obekant för den yngre generationen. På nätet spelar du tydligare på lika villkor, delar arenor på ett helt annat sätt utifrån gemensamma intressen och nätverk. Du hjälper andra med din expertis oavsett om du är en sjuttonårig gymnasieelev eller chef på ett stort företag. Du kan följa och bli följd av människor ur alla sociala skikt. Du kan helt enkelt ikläda dig en annan identitet på nätet än vad som alltid är görbart i verkliga livet.

Därför blir det kollision med chefen, som inte har förstått varför ungdomarna resonerar och agerar på ett helt annat sätt än gängse normer.

Det är alltid så enkelt att slänga olika epitet efter ungdomar; de är ”lata”, ”kräsna” och behöver ”lära sig att jobba hårt” istället för att ställa så himla många krav – bland annat genom att vilja ha bra betalt för extra engagemang. Reportaget visar snarare på driftiga unga entreprenörer. Vi väljer att se det vi förväntar oss att se.

Resonemanget kring vem som är medskapare och på vilka villkor hänger alltså ihop med dels värdeförskjutningen i samhället, dels det större paradigmskiftet.

Vem är vinnaren? Den traditionella journalisten, läraren eller arbetsgivaren? Knappast. Snarare blir det de som är mest flexibla och förändringsbenägna som kommer fortsätta att tolka in sin samtid och verka i samklang med den.

Det blir framgångskonceptet.

 

LÄS-projektet

2009 tog Läsprojektet på Kungsmadskolan klivet in i den digitala världen. Samarbetet ledde till språkspaningar i bloggformat, filmatiserade litterära klassiker och formgivna haikudikter.  Webbplattformen lanserades under överinseende av de lokala medierna samt projektgruppen för Ung kommunikation från Linnéuniversitetet.