Etikettarkiv: analys

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

J:s mamma reser sig upp mitt under pågående föräldramöte på skolan och lämnar den låga tegelbyggnaden för att ta sig hem till TV-soffan.

Det är tidigt 80-tal och vi har två TV-kanaler att välja på. Dallas har ett stort underhållningsvärde, samtidigt som de vuxna låter oss barn förstå att det inte är riktigt lämpligt programinnehåll. JR dricker till exempel groggar mitt på ljusa dagen (”det är bara kallt thé i glasen, inte riktig sprit”) man borrar efter olja (så himla kapitalistiskt?) och kvinnornas roll ska vi bara inte tala om.

Så klart väcker detta en enorm nyfikenhet. Allt som är olämpligt måste ju vara väldigt sevärt. Och visst tittar man på Dallas, även om jag för egen del tycker att oljeborrningarna är synnerligen ointressanta. Men Sue Ellen, Bobby, Pamela och alla de andra blir för oss självklara karaktärer vars intriger följer oss under hela uppväxten. Och precis som för J:s mamma är det realtids-TV som gäller. Missar man det så gör man. Fast det gör man ju inte, det är ju liksom Dallas och nästa dags stora samtalsämne.

Tack och lov kommer så småningom ytterligare en amerikansk serie: Falcon Crest. Nu trivs jag lite bättre i TV-soffan. Det är California; vingårdar, palmer och en lite yngre känsla – helt enkelt lite snyggare på alla sätt och vis. Inga dammiga oljeborrningar eller maktdiskussioner upp i skyskraporna. Falcon Crest väcker en längtan efter landet långt där borta.

Antagligen är det svårt för en nu yngre generation att förstå hur man överhuvudtaget klarade av att leva på den här tiden med ett så torftigt medieutbud. Upplevelserna duggade ju inte tätt om man säger så. När ett nytt program började på den motsatta kanalen blinkade det en liten pil uppe i högra hörnet av TV-rutan. Som en påminnelse om att det strax skulle sätta igång något som man kanske var extra intresserad av, och att det gällde att förbereda sig för ett kanalbyte. Här fick man vara snabb i vändningarna.

Kanske var det Lilla huset på prärien eller Lilla Sportspegeln. Möjligen Barnjournalen eller Hajk. Det fanns några höjdpunkter att se fram emot varje vecka. På lördagarna kunde man se Hacke Hackspett under några ynka minuter i programmet God morgon Sverige. Det var i övrigt ett väldigt tråkigt program för barn. Men uthålligt väntade man på den korta snutten av underhållning.

Det är under dessa år som Ingemar Stenmark sätter sina världsrekord. Sverige står stilla när Stenmark åker. Lågstadieläraren rullar in en TV i klassrummet för att vi ska få titta på direktsändningen. Ögonblick som dessa etsar sig fast i minnet. Det blir som en parentes i skoltillvaron i den låga tegelbyggnaden.

Parallellt med detta har Hem & Skola-föreningen en stark position och dessutom tydliga åsikter om videobandspelarens intåg i de svenska hemmen. Särskilt filmen Motorsågsmassakern väcker debatt och avsky. Moralpaniken över det nya mediet breder ut sig. Att äga en videobandspelare är något extraordinärt och bara några i klassen har en där hemma. Själva apparaten kommer att förknippas med videovåld och det är till och med lite fult att ha video. Skäms på sig.

I ärlighetens namn ser jag inte själv nämnda film förrän i vuxen ålder då jag testar delar av den på de 16-åriga elever som jag undervisar i Mediekunskap. De skrattar unisont.

Men nu är det alltså dags igen. Dallas har återuppstått. Nu ska vi tillsammans med en ny generation bänka oss framför intrigerna i oljeland. Jag måste säga att enbart trailern, där JR tittar stint på mig genom TV-rutan, skrämmer mig något. Och nu är det inte förmiddagsgroggarna som är alarmerande. Det är JR:s ögonbryn som verkar leva ett helt eget liv.

Så klart kommer jag att sitta i soffan och titta på Dallas. Jag ger det ett eller två avsnitt, så det gäller att de svarar upp till förväntningarna. För vilken annan serie har etsat sig fast så i våra beteendemönster att mammor rest sig från stolen och lämnat mitt i ett föräldramöte?

Personlig – men inte privat

Plötsligt får jag för mig att det syns i realtidsflödet vilket tv-program jag tittar på just nu. I ett ögonblick snuddar tanken vid att all min aktivitet på nätet automatiskt och direkt postas ut till mina 378 följare. Jag börjar fundera över vilka bilder jag har i mobilen och vem som ser dem just nu.

Jag blir superstressad.

Inte för att jag tittar på otillbörlig tv, surfar runt på extremt pinsamma sidor eller har skumma bilder i min mobil. Inte för att jag har blivit helt paranoid.

Utan helt enkelt för att jag förstår att min digitala närvaro påverkar mig på ett sätt som jag inte gillar. Just för att det känns som om ovanstående bara är en konsekvens och variant av dagens möjligheter.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att nätverka, är uppkopplad och aktiv på nätet i stort sett hela min vakna tid, och postar ut min status till alla utan åtskillnad. Det är roligt, det är berikande och det har gett mig många nya vänner som jag har roligt tillsammans med.

Men. Någonstans på vägen känner jag att det tar stopp. När vännerna vill följa mig på Instagram och jag känner hur kreativiteten totalt blockeras vad gäller fotografering. När jag hamnar i någon slags skrivkramp och inte bloggar på flera veckor. När en kopierad låttext av misstag och på skoj smyger sig ut via Spotify och sedan inte går att få bort från mitt flöde, utan lagras i cacheminnet ända tills jag tar bort applikationen helt och hållet från Facebook. Då är det inte enbart kul längre.

Jag vill gärna sträva efter att vara 360 grader i det jag gör. Att det finns en autenticitet och ett avslappnat förhållningssätt till att våga leva fullt ut och stå för det. Men samtidigt vårda det personliga varumärket och medvetet styra vad som sänds ut i mitt namn.

Det är då jag inser att det måste finnas en privat sfär och det blir tydligt på vilka områden jag vill vara just privat. För att behålla skaparlusten och kreativiteten. För att behålla min integritet och mitt lugn. För att kunna sova gott om natten.

Jag vill själv styra flödet av ord, bilder och berättelser. Absolut vara personlig – men inte privat. Vill hitta tillbaka till kärnan och glädjen i kommunikationen.

Som vanligt kan det tänkas att detta är ett utslag av den brytningstid vi lever i. Eller så kommer känslan att bestå. Det får tiden utvisa.

När Mark säger det låter allt så enkelt

f8live on livestream.com. Broadcast Live Free

Just nu cirkulerar många rykten på Facebook om hur man ska ändra inställningar i sin profil för att undkomma alla förändringar som skett den senaste tiden. Man vill ha bort tickern i högerspalten, undvika Spotifyuppdateringar i tid och otid, samt skydda sig från oroshärdar som kan outa ens skelett i garderoben. Ungefär. Vill du också veta hur det fungerar – egentligen?

Färre statusuppdateringar behandlar tyvärr de fascinerande nyheter som levererades vid F8 i San Francisco under  veckan som gick. Mark Zuckerberg, killen som startade Facebook, har rört till det igen för så många människor jorden över. Enligt min mening har han berört snarare än förstört något.

För att bringa klarhet i vilka förändringarna är, hur de ser ut och hur du kan hantera dem så tycker jag det bästa sättet faktiskt är att titta på vad Mark har att säga själv. Det är väl investerade 100 minuter av ditt liv. Så slipper du i fortsättningen fundera över alla rykten i ditt flöde. Och när han säger det så låter det så enkelt, så självklart. Visserligen en smula amerikanskt (okej då: extremt mycket the american way) men ändå. Visst vill vi väl sudda ut gränserna mellan olika sociala medieformer och genom en smältdegel skapa berättelsen om oss själva – the timeline? No worries, det här är socialt, kul, enkelt och upplevelsebaserat! Nä, jag raljerar faktiskt inte även om du kanske misstänker det en smula.

För när Mark beskriver och demonstrerar framtidens Facebook så faller bitarna på plats, så självklart och så uppenbart. Jag vill så gärna kasta det lilla uns av tvivel överbord  som finns där i bakhuvudet och bara släppa loss min egen timeline. Utan betänkligheter på att allt jag skriver på nätet ger ett digitalt avtryck, utan oro för att någon ska utnyttja mina foton på fel sätt, utan rädsla för att jag blivit helt uppslukad av något universellt större än jag begriper.

Men kanske är det verkligen så att sharing is caring och att vi ska tänka ordet ”fearlessness”?

Jag har en tavla ovanför mitt skrivbord på jobbet där baseball-legendaren Babe Ruth citeras: ”Never let the fear of striking out get in your way”. Ledord i vardagen, men vågar vi tillämpa dem fullt ut när det kommer till sociala medier?

Krisen är som en objuden gäst – Del 4


Summering

Som avslutning på den här lilla parasit-följetongen följer ett antal handfasta tips från mig till dig som vill komma igång med kriskommunikationsarbetet i din verksamhet.

  1. The readiness is all! Att vara förberedd och ha tänkt tanken kring en eventuell krishändelse kan vara avgörande för hur du och din verksamhet faktiskt klarar av att hantera situationen.
  2.  

  3. Gå igenom kommunikationsplanen som finns i din verksamhet. Lägg särskild vikt vid vilka uttalade strategier som bör råda vid krishändelse. Saknas en kriskommunikationsplan så se till att frågan om detta kommer upp på agendan vid nästa möte.
  4.  

  5. Hur många nedskrivna planer eller checklistor du än har så hjälper inte det förrän ni har implementerat dem i verksamheten. Genom att synliggöra, aktualisera och öva så ökar troligheten att ni också har beredskap att agera på ett adekvat sätt när det väl gäller. Tänk flexibilitet snarare än låsta positioner.
  6.  

  7. Förankra internt det ni går ut med externt. Glöm inte bort dem som arbetar inne i verksamheten och att det är av vikt även för dem att få information.
  8.  

  9. Öppenhet och ärlighet är nyckelord för att skapa förtroende hos media och allmänhet. Och ni är beroende av att ha goda relationer utåt i det fortsatta krisarbetet. Det sista ni behöver är en förtroendekris ovanpå den reella krishändelsen.
  10.  

  11. De sociala medierna är ett snabbt redskap för att nå ut med avgörande information i ett krisskede. Men, det är smart att bygga relationerna med målgruppen innan krisen är ett faktum – likaså att investera i det ”know how” som krävs för att utnyttja den här typen av kanaler.
  12.  

  13. Krisen är inte över förrän alla frågor är besvarade! Efterarbetet av en kris kan bli utdraget och tröttande för verksamheten. Trots detta är det viktigt att rusta sig för att fortsätta informera vidare, även när man som avsändare tycker att alla frågor borde ha fått ett svar.

Kommentar
Östersunds kommun hade under parasithändelsen ingen kriskom-munikationsplan att falla tillbaka på. De arbetar idag med att ta fram en sådan. Inte heller hade man tidigare använt de sociala medierna som kommunikationskanaler. De mötte således inte några medborgare vare sig på Facebook, Twitter eller Youtube. De håller nu på att bygga en struktur för detta.

Flera bitar i berättelsen om parasit-krisen tyder trots allt på att hanteringen fungerade – i alla fall sett ur kommunens ögon. Man lärde sig allt eftersom och gjorde ett antal avgörande val under resans gång som visade sig bli lyckosamma. Vad den vanligen medborgaren upplevde förtäljer dock inte denna historia. Krisen är nu över, lärdomarna finns där och med dem förhoppningsvis en ökad beredskap inför framtiden. Men kom ihåg – krisen kommer när du minst anar det…


Tidigare läsning:

Krisen är som en objuden gäst – Del 1
Krisen är som en objuden gäst – Del 2
Krisen är som en objuden gäst – Del 3

 

 

 

Krisen är som en objuden gäst – Del 3

Här följer fortsättningen på parasit-krisen och kommunikationen runt den.

”Vi positionerade händelsen.”
Kommunen tog raskt initiativet till att positionera händelsen under rubriken ”Vatten värt att vårda” som ett svar på varför man inte valde att flyga in vattentankar, vilket en opinion ställde allt högre krav på. Istället var budskapet att man helt enkelt fick fortsätta koka sitt dricksvatten.

Genom att själv sätta agendan kan en verksamhet styra vad som ska kommuniceras, man äger helt enkelt informationen på ett annat sätt än om man låter andra avgöra vad som är relevant. Vet du hur man positionerar en händelse – eller vem du skulle be om hjälp att göra det?

”Det här är inte någon kris!”
Man ville delvis avdramatisera själva händelsen genom att inte kalla det för kris. En reell kris hade varit att befolkningen inte i någon form haft tillgång till dricksvatten. Istället belyste kommunen att vattnet gick att dricka, men att det måste kokas. En tydlig skiljelinje med andra ord.

”Vi valde att inte argumentera med anonyma tyckare.”
På lokaltidningens webbforum gavs utrymme för debatt kring parasitutbrottet. En hel del anonyma kommentarer var tämligen negativa, men man valde som strategi att inte kommentera dessa just på grund av att de inte hade någon namngiven avsändare.

Att ha tänkt efter före hur man väljer att kommunicera i de sociala medierna kan påverka utgången av den här typen av dialog. Vilka kunskaper har din organisation kring hur sociala medier fungerar och hur ni optimalt skulle kunna dra nytta av dem – före, under och efter krisen?

”När allt var över blev det viktigt att kommunicera att vattnet nu var rent.”
Efter det faktum att krisen var över gick kommunen in i nästa fas, då gällde det att återuppta allmänhetens förtroende för det kommunala dricksvattnet. Kampanjer skapades, och en viktig frågeställning (inte minst etiskt) blev ”vad är rent vatten?”.

”Man tror inte att detta kommer skada varumärket Östersunds Kommun på sikt.”
Om detta får framtiden sia, men man tror idag att de positiva värdemärkena kommer kvarstå kring kommunen som äppelkäckt frisk och sportig där invånaren njuter av god livskvalitet – inte minst genom det rena vattnet från Storsjön…

Hur du och din organisation väljer att hantera en kris kan snabbt få avgörande betydelse för varumärket och de värden vi förknippar med det. Vilka värden vill ni även i fortsättningen att allmänheten ska känna till?

Imorgon följer sista delen där jag summerar och kommenterar.

Tidigare läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 1

Krisen är som en objuden gäst – Del 2

*Bilden är hämtad från www.waterscan.rs

 

 

Krisen är som en objuden gäst – Del 2

Här följer fortsättningen på parasit-krisen och kommunikationen runt den.

”Vi var ärliga, uttömmande, snabba och tillgängliga när det gällde media.”
Något kommunen själva tycker att de lyckades med var öppenhet och tillgänglighet gentemot media. Detta skulle också prägla fortsättningen av den långdragna händelsen. Man hade kontinuerliga pressträffar, vilket visade sig vara en bra strategi eftersom man övrig tid fick vara i fred och kunde arbeta vidare med att lösa krisen.

En respektfull relation byggdes med medierepresentanterna, som man också såg till att serva i form av tillfällen för fotografering så att de skulle kunna bildsätta nyheten på ett korrekt sätt. Inte minst ”utbildade” man journalisterna rent faktamässigt genom att berätta på ett väldigt konkret sätt om hur till exempel dagvattensystemet fungerade. Dessutom producerade kommunen under tiden faktaspäckade reportage och filmer – också som en service gentemot media – men i förlängningen naturligtvis med syftet att nå den allmänne medborgaren.

”Vi responderade hela tiden och använde det som ett sätt att berätta internt, men också för att medieträna nyckelpersonerna.”
Helt plötsligt skulle ansvariga inom kommunen möta media för presskonferenser, något som ställde nyckelpersonerna inför en ny situation. Allt eftersom ökade säkerheten.

Vilken betydelse har det för en verksamhet att man regelbundet har ägnat sig åt medieträning inför en krissituation? Att veta hur media tänker, vad som lägger grunden till en riktigt bra nyhet och hur dina svar, din retorik och din framtoning kommer att uppfattas?

”Det är jätteviktigt att kommunicera att man inte har någon ny information.”
Under en sådan långdragen händelse som den i Östersund, omkring tre månader, blev detta en oerhört viktig lärdom. Vattnet skulle fortsätta att kokas, några ”nya” nyheter var efter ett tag inte så lätt att vinkla fram och därmed blev det rent informationsmässigt betydelsefullt att fortsätta kommunicera utåt allmänheten att samma rekommendationer fortfarande gällde.

En inte ovanlig situation kan annars uppstå där avsändaren anser att man inte har något nytt att berätta och tystnar, alternativt vill minska folks oro. Tvärtom är det här av oerhörd vikt att fortsätta kommunicera, om än bara genom att säga att man inte vet, men att man återkommer med information. Tystnaden i det här läget är den värsta tänkbara vägen eftersom den ökar risken för spekulationer och ryktesspridning. Och det är det sista du behöver i en kris.

Imorgon följer nästa del där det bland annat handlar om positionering, varumärke och sociala medier.

Tidigare läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 1

Mer läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 3

* Bilden är hämtad från www.sverigesradio.se


Krisen är som en objuden gäst – Del 1

Under den gångna veckan har jag haft förmånen att delta i den årliga nätverksträffen för informatörer/kommunikatörer inom Sveriges räddningstjänster. Bland flera intressanta föreläsare märktes representanter från informationsavdelningen i Östersunds kommun. De har under det gångna året fått omfattande praktisk erfarenhet av hur man kommunicerar kris i samband med parasitutbrottet i dricksvattnet. Inte minst blev det ett uppvaknande kring vikten av att ha en kriskommunikationsplan – vilket man inte hade vid den här tidpunkten.

Att lyssna till hur andra har upplevt och gått igenom en krissituation rent informations- och kommunikationsmässigt är tämligen lärorikt. Just i Östersundsfallet finns flera klassiska faktorer, och inte minst lärdomar, i scenariot som är värda att fånga upp.

Man brukar prata om krisens tre stadier: före, under och efter. Just förstadiet blev för Östersunds del ett konstaterande att ett flertal personer insjuknat i magsjuka orsakad av parasiten cryptosporidium. Det skulle visa sig att smittkällan var dricksvattnet och antagligen var det i detta läge som krisen trädde in i ”under-stadiet”.

”Vi hade ingen kriskommunikationsplan eller strategi”
Hur otroligt detta än låter så var det så det faktiskt var. Den pressansvarige informatören hade god kännedom om hur dags lokaltidningen gick i tryck och agerade raskt under fredagskvällen med att stoppa pressarna – för att nyheten om att allmänheten måste koka sitt dricksvatten skulle hinna komma ut i lördagstidningen. I övrigt fick helt enkelt aktörerna upprätta någon slags strategi för att nå ut med informationen och parallellt hantera medias frågor.

Hur vanligt är det att större verksamheter inte har någon specifik kriskommunikationsplan/-strategi? Hur ser det ut i din organisation eller på ditt företag?

”Det första dygnet var vi efter hela tiden!”
Det fanns inget att falla tillbaka på, ingen manual att titta i. Till exempel missade man att lägga ut information på kommunens webbplats, en i sammanhanget given plats för att informera allmänheten. Efter ett tag blev webben den naturliga informationskällan. Man öppnade också telefonservice dit allmänheten kunde ringa in sina frågor och få svar.

Hade det gjort stor skillnad om man haft en kriskommunikationsstrategi, varit förberedd och övat krisberedskap av det här slaget? När satte ni er ned senast för att prata om vilken typ av händelser som skulle kunna drabba er verksamhet – och hur ni skulle hantera dem?

”Det blev oerhört viktigt med stabsfunktioner.”
Man upptäckte snabbt att det blev helt avgörande att arbeta i enlighet med stabsfunktioner. En person på respektive post: arbetsledare, svara i telefon, skriva pressmeddelande, ansvara för omvärldsbevakning, hålla i mediekontakter, styra upp reportageteam och så vidare.

I en kriskommunikationsstrategi är detta en given rubrik, men den bör också rent praktiskt ha övats – innan krisen är ett faktum. Då finns en beredskap att gå upp i stab när situationen kräver det. Hur ser strukturerna ut i din verksamhet, och hur flexibla är ni att hantera en snabbt uppkommen krissituation?

Imorgon följer nästa del där det bland annat handlar om mediehantering vid krishändelse.

Mer läsning:
Krisen är som en objuden gäst – Del 2
Krisen är som en objuden gäst – Del 3
Krisen är som en objuden gäst – Del 4

*Bilden är hämtad från www.mynewsdesk.se

Grattis! 10 år i efterskott…

Läser i den lokala tidningen att de kommunala gymnasieskolorna ska börja satsa på sin marknadsföring genom att anställa kommunikationsansvariga på respektive skola. Konkurrensen är hård från friskolorna och något måste göras. Politikerna uttalar sig och Planen ska nu smidas för effektiv elevtillströmning.

Ett välförtjänt grattis är på sin plats! Visserligen ungefär tio år i efterskott – om man ser till när behovet primärt uppstod – men ändå! Jag vet att detta är efterlängtat. Som kommunikatör kan jag även säga att det är ett klockrent beslut att rusta sig med rätt kompetens.

För kommunikation är lika med relation. Den relation som man så gärna vill bygga med mottagaren ur ett alldeles specifikt syfte. Som är nödvändig att prioritera för att förtjäna förtroendekapitalet nu och i framtiden. Varje gång, om och om igen. För det löser sig inte av sig självt, om man säger så.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om bland annat Borås stad som valde en intressant väg i sin kommunikation gentemot de blivande gymnasisterna. Hoppas att Växjöskolorna tar höjd ordentligt och hittar sin egen nisch.

Följer med stor spänning denna utveckling.

 

 

Radio utan rörliga bilder

”Alltså, radio känns ju gammalt och ute. Det har ju inte några rörliga bilder. Att lyssna på radio gör bara de som växte upp förr i tiden och som inte hade TV.” Orden är hämtade från några gymnasister som har fått i uppgift att reflektera kring, samt analysera, våra public service kanaler. De flesta ungdomarna lyssnar över huvud taget aldrig på radio. Kanske tittar man på ”Vakna med the voice” (vilket alltså är ett radioprogram som även sänds på tv:n). Att lyssna på program med fast innehåll och journalistiskt hållna intervjuer – nej, det har man i princip aldrig ägnat sig åt.

Vad är det då som har hänt? Radion finns ju på webben och i deras telefon, hur modernt som helst kan man tycka? Varför lockar det inte? Att simultant kunna utföra andra sysslor parallellt med lyssnandet vore väl toppen? Svaret ligger delvis i att de andra sysslorna ofta består av just medieanvändning. Och den vill man själv styra över; editera, planera och tillämpa på sitt eget sätt. Inte riktigt förenligt med de traditionella radioprogrammen. Nej, istället vill man själv välja musik. Att inte kunna göra det är en klar begränsning, snudd på ett förolämpande slöseri i tillvaron. Man tar inte skit liksom.

Ungdomarna skräddarsyr således sina medievanor och har ett individualistiskt tillvägagångssätt för att skapa sig den medievardag de är intresserade av. På Spotify skapar man sina egna listor istället för att lyssna på (dålig) radio.

Eftersom det är intressant att backa bandet lite och byta perspektiv, så blir det här på sin plats att hänvisa till kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan. Redan 1964 skrev McLuhan om de nya medierna: ”den som studerar medier inser ganska snabbt att ’nya medier’ – vilka de än må vara – ständigt betraktas med tveksamhet av de människor som tidigare vant sig vid att använda andra – tidigare – medier.” Han menar att det finns en konservativ impuls i samhället som leder till en misstänksamhet gentemot de medier som man inte är familjär med. De sätt att kommunicera och interagera som visar sig avvikande till de gängse tenderar att avfärdas som sekundära och problematiska.

Om vi då tänker oss att introduktionen av radio för dagens unga blir likställt med ”nya medier”, när de tvingas till konfrontation genom att närma sig innehåll och form – ja då blir resonemanget tämligen gångbart även här. De har redan vant sig vid en annan medieanvändning och ser därmed med skepsis på de traditionella formerna. Man avfärdar mediet på samma sätt som en äldre generation kan vifta bort bruket av nutida, sociala medier.

Dagens populär- och mediediskurs resulterar allt för ofta i ett förvånat ogillande av dagens vuxna. Tänk att unga människor lever i en så annorlunda värld jämfört med den ”nostalgiskt ihågkomna”? Visst kan vi skratta lite åt uttalandet att det inte finns några rörliga bilder i radion (så självklart, eller hur?!) men skrattet fastnar i halsen när vi börjar förstå att framtidens radio faktiskt kommer innebära något helt annat än vad vi tidigare varit vana vid. Riktigt hur vet vi ännu inte, men vi kan lugnt vila i tanken kring att det kommer förändras. Det är ju det enda vi med säkerhet vet; att framtiden är föränderlig och komplex.

Bilden är hämtad från www.fotoakuten.se

 


Nonsensutbyte eller social jämvikt?

Intresset är stort vad gäller de sociala medierna – inte bara i DN utan också på arbetsplatsen. Vad är Twitter? Hur ser det ut? Vad har vi för nytta av det? Hur hinner man med det? På fråga 1 svarar jag…. 🙂 Medarbetarna flockas kring datorskärmen för att titta, diskutera och ta till sig.

Nu är vi med andra ord i gång. Och den viktigaste ingrediensen finns redan: nyfikenhet! För den som inte är född på 80- eller 90-talet är det faktiskt inte så givet att man är insatt i alla digitala flöden. Kanske är man lite ovan? Desto större är världen som öppnar sig och möjligheterna att lära sig något nytt.

Den vanligaste kommentaren rent allmänt som jag tror kommunikatörer ofta får besvara, är nog den att man faktiskt inte är intresserad av att läsa om vad folk äter till middag eller om de går på toaletten. Jag håller med om det senare exemplet, men däremot inte det första. För det har en funktion för mig att veta vad mina vänner äter. Åtminstone ibland.

För att förstå varför detta inte är rent vardagstrams kan man hämta stöd i förklaringsmodeller ur kommunikationsvetenskapen. Här pratar forskarna om så kallad fatisk kommunikation. Det är ett slags funktion som håller kommunikationskanalerna öppna. Man upprätthåller relationen mellan avsändare och mottagare, inte minst för att bekräfta att kommunikationen äger rum. ”Vi är fortfarande vänner och vi ser varandra.”

Människor kommunicerar för att upprätthålla jämvikt i det sociala systemet, vilket representerar det faktum att människor behöver information för att känna sig delaktiga i ett samhälle. För att kunna reagera på vår sociala omgivning och för att kunna identifiera vilka faktorer som vi delar med andra i vår kultur eller subkultur, är informationen en viktig beståndsdel.

Innehållet i kommunikationen blir inte alltid vad man skulle klassificera som ”viktig information”, utan den är kontaktskapande och relationell i sig själv. Detta är också en del av den kritik som framförts av de sociala mediernas skeptiker – att det bara är nonsensutbyte av information som sker i de nya kanalerna.

Skeptikern säger kanske i detta läge att vi lutar åt ett narcissistiskt beteende och att vi allt mer strävar efter att framställa oss själva på ett så gynnsamt sätt som möjligt. En skapad hittepå-bild av vår existens. Säkert ligger det ett korn av sanning i detta. Vi vet ännu inte hur detta kommer påverka oss på lång sikt. Finns jag verkligen om ingen har tryckt på ”gilla-knappen” på länge? Å andra sidan är min erfarenhet att människorna jag möter på Facebook är sig ganska lika med hur de är i verkligheten. Man orkar nog inte hålla en spelad fasad under allt för lång tid.

Så, för att återknyta till varför det är intressant vad mina vänner äter både till frukost, lunch och kvällsmat är för att det ger mig en känsla av att vara nära dem. Dessutom kanske jag får tips om vad jag själv skulle kunna laga för måltid. Det är möjligt att jag också upptäcker att vi delar ett gemensamt intresse kring till exempel surdegsbröd. Eller så ser jag att de checkat in på en restaurang i närheten och jag överväger att göra dem sällskap på en trevlig lunch. Detta upprätthåller vår relation på ett sätt som tidigare inte existerat. Man kan kalla det för ett socialt smörjmedel. Personer som jag inte regelbundet träffar IRL kommer mig närmre och vår startsträcka är betydligt kortare när vi nästa gång springer ihop på stan. För nu stöter vi ihop varje dag på nätet om vi känner för det. Jag vill det i alla fall. Vill du?

PS! Ikväll har jag ätit stekt kyckling med tomatsallad och Tzatziki. Bara så att ni vet.

Intresserad av att läsa mer?

Kriskommunikation i sociala medier – Myndigheten versus Ungdomarna

 

Medskaparnas paradigmskifte

Jag har tidigare skrivit om förändringar som smyger sig på, liksom utan att vi märker det förrän vi är mitt uppe i processen. Den senaste tiden har det stormat ordentligt på #journalistroll kring vems verklighetsskildring som har företräde egentligen, samt på vilka grunder detta sker.

Om man drar paralleller till skolvärlden så finns det liknande utsiktstorn att befinna sig i. De handlar till stor del om digitala verktyg och vems kunnande som ska gälla. Är det lärarens expertis (kanske brist på sådan) eller elevens referensramar som avgör vilka möjligheter som öppnas i undervisningen och lärandesituationen?

Jag vill gärna tro att vi alla är medskapare på olika sätt och att det inte enbart är en person, lärare, eller yrkesgrupp som sitter på facit. Visst, vad gäller lärarens roll så är det förstås så att vi är rustade med utbildning och erfarenhet. Men eleven har andra referensramar kring bland annat digitala verktyg och sociala medier som rätt ofta förbises. Och de förbises av de lärare som av okunskap eller ointresse väljer att inte dela elevens utsiktstorn.

Visst, du kan välja att inte vara med på Facebook, ha en aning om hur Twitter fungerar eller känna till var man delar musik eller bilder på nätet. Men kanske missar du då också mötet med eleven vars vardag till stor del består av nätverkande med andra på just nämnda områden. Det handlar inte längre om att man ägnar sig åt detta som en hobby, eller har det som någon slags fritidsaktivitet. Istället är det en livsstil där du och ditt nätverk är medskapare till vår gemensamma kontext.

I SVT:s God morgon Sverige intervjuas Emma Pihl och Isabella Löwengrip angående den stora förändring det innebär att 90-talisterna nu kliver in på arbetsmarknaden. Kollisionen som kan uppstå mellan äldre arbetsgivare och ung arbetstagare kring bland annat hierarki och arbetstider är tämligen förståelig – i alla fall för den som satt sig in i det förändrade förhållningssätt de senaste årens medielandskap och samhällskontext medfört.

Ungdomarna vill gärna arbeta flexibelt avseende tid och plats. Arbete och fritid flyter ihop eftersom man vill visa vad man går för på jobbet och göra en ordentlig insats. Jobbet väljs därför utifrån vad man vill associera sig med – eftersom det kommer att vara en stor del av ens identitet och livsstil. Isabella pratar om det självklara att kunna jobba på en söndag över en brunch på stan, istället för tråkiga 8-17 instängd på kontoret.

Hierarki är något mer obekant för den yngre generationen. På nätet spelar du tydligare på lika villkor, delar arenor på ett helt annat sätt utifrån gemensamma intressen och nätverk. Du hjälper andra med din expertis oavsett om du är en sjuttonårig gymnasieelev eller chef på ett stort företag. Du kan följa och bli följd av människor ur alla sociala skikt. Du kan helt enkelt ikläda dig en annan identitet på nätet än vad som alltid är görbart i verkliga livet.

Därför blir det kollision med chefen, som inte har förstått varför ungdomarna resonerar och agerar på ett helt annat sätt än gängse normer.

Det är alltid så enkelt att slänga olika epitet efter ungdomar; de är ”lata”, ”kräsna” och behöver ”lära sig att jobba hårt” istället för att ställa så himla många krav – bland annat genom att vilja ha bra betalt för extra engagemang. Reportaget visar snarare på driftiga unga entreprenörer. Vi väljer att se det vi förväntar oss att se.

Resonemanget kring vem som är medskapare och på vilka villkor hänger alltså ihop med dels värdeförskjutningen i samhället, dels det större paradigmskiftet.

Vem är vinnaren? Den traditionella journalisten, läraren eller arbetsgivaren? Knappast. Snarare blir det de som är mest flexibla och förändringsbenägna som kommer fortsätta att tolka in sin samtid och verka i samklang med den.

Det blir framgångskonceptet.

 

Från kupé till salong

Förflyttningen sker omärkbart. Det man ställde sig frågande inför i dåtid är fullt implementerat i nutid. Facebook är ett exempel där positionerna flyttas framåt. Min egen Facebook-resa var till en början lite tveksam. Väntade vid perrongen inför att ta klivet upp på tåget. Misstänkte att det skulle bli väldigt tidskrävande och beroendeframkallande. Väl ombord hamnade jag i en liten kupé vars skjutdörrar öppnades för de vänner som knackade på. Själv rörde jag mig stillsamt på tåget och tittade in i andras kupéer där välbekanta ansikten skymtade. Men jag öppnade inte mina dörrar för alla, inte ens om någon knackade på riktigt ivrigt. Tyckte liksom att jag skulle ha någon slags policy för hur resan skulle gå till och vilka som skulle vara med på den.

Absolut de närmaste vännerna. Kanske någon arbetskamrat, men inte för många eller vilka som helst för det blev ju så personligt och privat? Cheferna gick bort också på grund av hierarki och känslan av privat sfär. Eleverna – nej, där måste man stå fri i relation och bedömning. Grannarna, jamen inte alla väl? Personer man inte kände just personligen, näpp…

Och så höll jag på med mina resonemang. Strateg som jag är så ville jag just att detta skulle vara strategiskt och med kontroll för att jag skulle känna att min sida var min privata sfär. Ungefär så använde jag också FB till en början; privata inlägg,  statusrader som relaterade mer till mina närmaste och en del bilder från bland annat semestrar.

Så smått började detta luckras upp. Det är svårt att sätta fingret på när förändringen smög sig på, men kanske hade det att göra med att jag blev mer van vid forumet, vid nätrelationerna, vid hela den sociala medievåg som jag upplever har sköljt över oss sedan 2009.

Jag rensade bort mina semesterbilder, mest för att jag inte ville att de skulle ligga öppna för vem som helst.  Bilder på barnen har jag aldrig visat upp och så kommer det att förbli (säger jag nu iallafall?!) så det var status quo. Började därefter så smått att lägga till några kära gamla (före detta) elever som jag ville fortsätta ha kontakt med, och som jag kände nog skulle tycka att intresset var ömsesidigt.

Och så har det rullat på. Nu har mina egna gränser förflyttats rejält och jag ser FB mycket mer som en arena, ett nätverkande och en plats för nya och svunna kontakter. Idag har jag minskat mina privata statusrader, men anstränger mig istället för att de ska vara personliga och/eller professionella. Jag tar kontakt med personer som jag kanske inte egentligen känner personligen, men där ett möte uppstått på något sätt i någon form som jag är mer nyfiken på. De gamla eleverna är numera en naturlig del av min vänlista, inte minst för att de faktiskt vuxit upp och befinner sig i otroligt spännande branscher och utvecklingsprocesser. Det är fascinerande att få titta in i deras kontext och följa dem i deras vägval. Kanske har även jag något att erbjuda dem i utbyte? Grannarna är det ju jättesmart att vara vän med, för på vintern så ser man ändå aldrig varandra och det här blir ju som ett slags grannsamverkan på nätet. Arbetskamraterna som jag lunchar med varje dag är ju också himla trevliga att ha med sig på resan, why not liksom? The more, the merrier.

Så de som återstår är cheferna och de nuvarande eleverna. Hmmm. I skrivande stund håller jag fast vid att jag vill stå fri i relationen till dem. Det skulle inte vara något problem om cheferna tittade in, för jag har inte något att dölja vill jag påstå. Inga elaka statusrader skrivna i affekt som skulle kunna få mig avskedad eller så. Det är väl mer känslan av att man är arbetstagare – arbetsgivare och att vissa saker bör hållas på den nivån. Vad gäller eleverna skulle jag kunna ha ett annat FB-konto som är skolrelaterat. Har försökt med grupper, men det tar sig inte riktigt.

Genom mitt förändrade förhållningssätt har en ny värld öppnats. Istället för att lunka på i den närmaste kretsen, så genererar detta så oerhört många fler infallsvinklar, ny kunskap och nya möten med människor. Många fler skratt och upplyftande tankeställare. Så klart precis det som var intentionen med FB från början. Jag var nog bara lite ovan och behövde åka runt i min lilla kupé ett tag för att verkligen känna att tåget faktiskt erbjöd en behaglig resa med vacker utsikt.

Idag växlar jag mellan de olika vagnarna. Egentligen skulle man väl kunna slå fast att jag åker första klass, eftersom det känns så oerhört lyxigt och komfortabelt att befinna sig på tåget med alla andra. Men, väldigt få reser ju första klass hela tiden i  det verkliga livet? Så snarare befinner jag mig väl i andra klass salong med möjlighet att gå in i min lilla kupé för gruppsamtal med de närmaste. Känslan av ungdomens tågluffande med långa samtal i sovkupén gör sig påmind.

Dessutom nyttjar jag ibland möjligheten att välja den tysta vagnen. Där man åker med, men inte gör några ljud överhuvud taget ifrån sig. Fast jag tycker det är svårt att vara tyst. Så det brukar bara ta en liten stund och sen kliver jag ut ur den vagnen. Det är ju så mycket roligare att prata med varandra?

Tåget går och jag är glad över att vara med på resan framåt. Undrar var jag befinner mig om ett år igen? Har det kommit ett annat färdmedel som vi växlar över till, eller har tankarna om resenärer och val av kupé växlat? Återkommer med den texten – i en nära framtid.

Skapade behov och förändrade villkor

Det blir många referenser just nu till Brit Stakston i den här bloggen. Det beror på att hon är en av Sveriges idag mest aktuella kommunikationskonsulter som jag dessutom haft förmånen att få träffa. Hennes blogginlägg är klart läsvärda.

På JMK verkar det ha gått hett, eller kanske snarare iskallt, till i veckan som gick. Jag läser med stort intresse om journalistens förändrade villkor, något som påverkar oss alla. Idag är vi många som skildrar verkligheten, jämfört med för bara tio år sedan. Vad händer med yrkesrollen och vad händer med samhällsdebatten?

I en diskussion med vännerna under fredagskvällen undrar vi hur länge man kommer hålla på med Facebook. När kommer vi titta tillbaka över axeln och skratta lite över att vi höll på som vi gjorde? Kanske aldrig, kanske snarare än vi tror. Vilka mediekanaler kommer vi i framtiden i stället att befinna oss i? När Youtube kom så ifrågasatte man huruvida allmänheten skulle kunna vara intresserad av att titta på sådant som amatörer filmat på egen hand. Tramsiga vardagsskildringar av olika slag.

Idag vet vi bättre. Och om vi är kloka så tänker vi att det enda vi vet om framtiden är att den är föränderlig. Då blir det lite lättare att förhålla sig till den. Särskilt uppenbart blir detta när jag tittar på filmen om Facebook – The social network. Det är många svindlande tankar som väcks och faktiskt är det just facebookar  jag gör klockan halv ett på natten när vinjetten tonat ut. Skapade behov. Men ändock intressanta sådana.