– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

– Nähä, nu ska jag gå hem och titta på Dallas!

J:s mamma reser sig upp mitt under pågående föräldramöte på skolan och lämnar den låga tegelbyggnaden för att ta sig hem till TV-soffan.

Det är tidigt 80-tal och vi har två TV-kanaler att välja på. Dallas har ett stort underhållningsvärde, samtidigt som de vuxna låter oss barn förstå att det inte är riktigt lämpligt programinnehåll. JR dricker till exempel groggar mitt på ljusa dagen (”det är bara kallt thé i glasen, inte riktig sprit”) man borrar efter olja (så himla kapitalistiskt?) och kvinnornas roll ska vi bara inte tala om.

Så klart väcker detta en enorm nyfikenhet. Allt som är olämpligt måste ju vara väldigt sevärt. Och visst tittar man på Dallas, även om jag för egen del tycker att oljeborrningarna är synnerligen ointressanta. Men Sue Ellen, Bobby, Pamela och alla de andra blir för oss självklara karaktärer vars intriger följer oss under hela uppväxten. Och precis som för J:s mamma är det realtids-TV som gäller. Missar man det så gör man. Fast det gör man ju inte, det är ju liksom Dallas och nästa dags stora samtalsämne.

Tack och lov kommer så småningom ytterligare en amerikansk serie: Falcon Crest. Nu trivs jag lite bättre i TV-soffan. Det är California; vingårdar, palmer och en lite yngre känsla – helt enkelt lite snyggare på alla sätt och vis. Inga dammiga oljeborrningar eller maktdiskussioner upp i skyskraporna. Falcon Crest väcker en längtan efter landet långt där borta.

Antagligen är det svårt för en nu yngre generation att förstå hur man överhuvudtaget klarade av att leva på den här tiden med ett så torftigt medieutbud. Upplevelserna duggade ju inte tätt om man säger så. När ett nytt program började på den motsatta kanalen blinkade det en liten pil uppe i högra hörnet av TV-rutan. Som en påminnelse om att det strax skulle sätta igång något som man kanske var extra intresserad av, och att det gällde att förbereda sig för ett kanalbyte. Här fick man vara snabb i vändningarna.

Kanske var det Lilla huset på prärien eller Lilla Sportspegeln. Möjligen Barnjournalen eller Hajk. Det fanns några höjdpunkter att se fram emot varje vecka. På lördagarna kunde man se Hacke Hackspett under några ynka minuter i programmet God morgon Sverige. Det var i övrigt ett väldigt tråkigt program för barn. Men uthålligt väntade man på den korta snutten av underhållning.

Det är under dessa år som Ingemar Stenmark sätter sina världsrekord. Sverige står stilla när Stenmark åker. Lågstadieläraren rullar in en TV i klassrummet för att vi ska få titta på direktsändningen. Ögonblick som dessa etsar sig fast i minnet. Det blir som en parentes i skoltillvaron i den låga tegelbyggnaden.

Parallellt med detta har Hem & Skola-föreningen en stark position och dessutom tydliga åsikter om videobandspelarens intåg i de svenska hemmen. Särskilt filmen Motorsågsmassakern väcker debatt och avsky. Moralpaniken över det nya mediet breder ut sig. Att äga en videobandspelare är något extraordinärt och bara några i klassen har en där hemma. Själva apparaten kommer att förknippas med videovåld och det är till och med lite fult att ha video. Skäms på sig.

I ärlighetens namn ser jag inte själv nämnda film förrän i vuxen ålder då jag testar delar av den på de 16-åriga elever som jag undervisar i Mediekunskap. De skrattar unisont.

Men nu är det alltså dags igen. Dallas har återuppstått. Nu ska vi tillsammans med en ny generation bänka oss framför intrigerna i oljeland. Jag måste säga att enbart trailern, där JR tittar stint på mig genom TV-rutan, skrämmer mig något. Och nu är det inte förmiddagsgroggarna som är alarmerande. Det är JR:s ögonbryn som verkar leva ett helt eget liv.

Så klart kommer jag att sitta i soffan och titta på Dallas. Jag ger det ett eller två avsnitt, så det gäller att de svarar upp till förväntningarna. För vilken annan serie har etsat sig fast så i våra beteendemönster att mammor rest sig från stolen och lämnat mitt i ett föräldramöte?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *