Apple – en kärlekshistoria

Apple har alltid varit det givna alternativet för mig. Det har inte funnits något annat, inte sedan jag i sena tonåren väl förstod att det fanns två olika datorvärldar: den som stavades pc och den som gick under namnet Mac. Mina tidiga erfarenheter av datorer var av pc-slag och det var koder, gröna flimrande bokstavskombinationer parallellt med den läskiga känslan av att råka formatera hårddisken – något som dataläraren ofta skrämde oss med.

Min första mac såg ut som en liten holk! Holken stod på mitt skrivbord på den lokala tidningsredaktionen där jag jobbade som skrivande journalist. Jag tyckte den var fantastisk! När jag ser den idag så fylls jag av nostalgi och tacksamhet, för den var den första förälskelsen i en lång rad av Apple-produkter.

 

Genom åren har så ett antal mac-datorer passerat genom mitt liv, både privat och på arbetsplatsen. I skrivande stund är såväl arbetsdatorn som den privata en MacBook Pro – absolut en favorit. Tänk vilken utveckling.

Vi skriver 2011 och vårt dagliga liv har fyllts av fantastiska kommunikationsmöjligheter via Apple. Och precis som för tjugo år sedan är jag lika fascinerad av alla fina, smarta, underbara produkter. För den som inte är frälst är det svårt att förklarande sätta fingret på vad det är som gör dem så outstanding. Att de har vacker form, härliga färger och liksom ”känns bra” är ju självklart för alla. Men jag ska göra ett försök. Väldigt tidigt upplevde jag en exklusivitet, en ”vi är inte så många som har dem, men snacka om att vi verkligen har förstått det unika”. Bland oss så kallade early adopters, som tidigt tar till sig nyheter, spred sig en känsla av gemenskap. Vi var verkligen i minoritet och blev alltid lätt hånade av framförallt pc-teknikerna på arbetsplatsen.

Idag har den känslan minskat något i takt med allt fler användare. Ibland blir till och med teknikerna omvända tror jag… Men det gläder mig, för det betyder ju att vi är på rätt väg, att fler får uppleva det fantastiska.

För att ge dig en bild av upplevelsen så brukar jag använda följande metafor:
Föreställ dig att du kör nedcabbat, med vinden fladdrande i håret, i en turkos sportbil längs Highway One i Kalifornien. Den som varit med om det vet att det är en oslagbar upplevelse. Så känner jag inför min mac-dator.

Jag är ganska säker på att det var en väg som Steve Jobs körde många gånger under sitt liv. I verkligheten och rent symboliskt. Nu finns han inte med oss längre och det känns så konstigt. Så sorgligt. Jag blir berörd.

Tack Steve Jobs för allt du gav oss.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *